Kalle och tankefabriken

Kalle om en fascinerande mångsysslare

5:04 min

Han såg ut som äldre ljudtekniker men visade sig vara så mycket mer. Kalle har mött mångsysslaren personifierad och blivit ohyggligt fascinerad.

Idag ska jag berätta om en man som fascinerar mig.

För ett par år sen var jag på visfestivalen i Västervik, en ärevördig institution där hundratals svenska artister har uppträtt under de senaste femtio åren. Jag förstod då att visfestivalen inte bara är en festival, det är också en sorts familjehögtid och en kompisträff. Massor av människor tar varje år ledigt från sina jobb för att åka till Västervik och jobba gratis. Det finns människor som är tredje generationens scenarbetare på Västerviksfestivalen. Jag hängde backstage och det vimlade av synnerligen trevliga och aktiva volontärer. Man fick inte gå många steg utan att nån tog ens glas och hällde upp öl i det.

Bland alla dessa människor som var stammisar på Västervik kom en hel del från P4 förresten, den första jag över huvud taget såg när jag klev av bilen i Västervik var Gun Bergbring.

Men mannen som fascinerade mig var ljudtekniker och hette Tore. Han såg ut som äldre ljudtekniker brukar göra: hästsvans och skinnväst, slokmustasch och örhänge. Han berättade på vänlig skånska en massa saftiga anekdoter om Bengt Sändh. Han bjöd på brännvin som han kryddat själv efter principer som han lärt sig av Bengt Sändh. Jag förstod att han spelat med Grus i dojjan, det skånska partybandet numero uno som bl.a. har inlett en herrans massa malmöfestivaler.

Flera månader senare pratade jag i telefon med Bengt Sändh – för er som inte vet: Bengt Sändh är en gammal svensk trubadur som sjungit in snuskvisor och supvisor och också är snusfabrikör och svampexpert och origamiexpert och fotograf och numera lever som Spanienpensionär. Jag och Sändh pratade om olika gamla vissångare som jag är intresserad av, men när jag nu ändå hade honom på tråden så frågade jag honom om den här Tore som jag hade träffat backstage på Visfestivalen.

”Tore Persson ja”, sa Sändh. ”Ja, han är läkare.”

”Nja”, sa jag, ”han var nån sorts chefljudtekniker på Västervik och jag tror han spelat med Grus i dojjan”.

”Ja precis”, sa Sändh. ”Han är läkare.”

”Nja …”, sa jag.

”Jo, de kallar honom sockerdoktorn. Han är en framstående forskare inom näringsforskning, har jobbat på Karolinska, jag tror han är chef på lasarettet på Åland.”

”Men …”, sa jag. ”Han var ju ljudtekniker?”

”På somrarna ja”, sa Sändh.

Och så kollade jag upp det här och det visade sig naturligtvis vara korrekt. Han lirar i ett partyband, är ljudtekniker men också överläkare. Och så frågade jag en annan kompis som brukar hänga på Västerviksfestivalen om han kände till Tore Persson.

”Javisst”, sa han. ”Han är skådespelare.”

”Nämen”, sa jag, ”det kan han väl ändå inte vara? Han är ju musiker, ljudtekniker, läkare och forskare!”

”Jo, men han är skådespelare på sin fritid. Han var med i Killinggängets långfilm ’Fyra nyanser av brunt’”.

Och så fick jag kolla upp det – och mycket riktigt: i den del av Fyra nyanser av brunt som utspelar sig i Skåne så går Robert Gustafsson och Maria Kulle till skolans kurator. Kuratorn har hästsvans, slokmustasch och örhänge – och spelas av Tore Persson.

Jag blev så ohyggligt fascinerad av en man som i ett och samma liv lyckats vara musiker, ljudtekniker, läkare, forskare, sockerdebattör, skådespelare och dessutom en utmärkt brännvinskryddare. Och jag bestämde mig för att jag hädanefter aldrig ska hävda att jag inte har tid för nåt. För kan en människa ha tid för allt det där så kan jag också ha tid med vad jag än vill göra.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista