Barnboksfiguren Alfons Åberg som leksak. Foto: Dan Hansson/TT
Foto: Dan Hansson/TT
Kalle och tankefabriken

Skrämmande Alfons

Kalle Lind funderar över vad barn uppfattar som skrämmande
4:08 min

Ni har säkert hört om det: ett par föräldrar i Bunkeflo har anmält sin förskola till Skolinspektionen. Detta efter att förskolan visat filmen ”Alfons och odjuret” och föräldrarnas barn fått mardrömmar och inte kunnat sova.

”Alfons och odjuret” fanns redan när jag var barn. Det är den där Alfons slår lillkillen på näsan så han börjar blöda. Sen har Alfons svårt att sova för att det ligger ett odjur under hans säng som inte vill försvinna förrän Alfons har bett om förlåtelse.

Det är en historia om skam. Om att göra fel och förstå att man har gjort det men inte veta hur man gör det onda ogjort. Boken ”Alfons och odjuret” skrämde även mig som barn.

Frågan är dock om det alltid är vuxenvärldens uppgift att skydda barn från saker som kan vara skrämmande.

Vad är läskigt?

Föräldrainstinkten säger att man ska skydda sina barn mot Det Läskiga. Det låter så självklart när man säger det: givetvis ska man inte ge sina barn trauman och själsliga ärr och återkommande mardrömmar. Det låter rimligt när man lägger fram det så.

Men som med det mesta annat är det inte så enkelt som det låter.

För det första är det inte så himla självklart vad ett barn tycker är läskigt. När jag var sju visade SVT en av de norska serierna om Bröderna Dal. Det var brittiskt influerat nonsenslarv i tiominutersavsnitt där allting kunde hända så länge norsk teves budget tillät. I just den här serien – Bröderna Dal och spektralstenarna – for de tre bröderna Gaus, Roms och Brumund runt i tiden med tidsmaskinen Stjernegris, duellerade med musketörer och träffade giraffen av Nottingham.

Eftersom mycket var parodier och pastischer hamnade bröderna i ett avsnitt i ett gotiskt slott à la Dracula. I målningen av en slottsherre fanns två hål för ögonen. Bakom tavlan såg man en människa titta ut genom de båda hålen. Människan satt i ett totalt mörker och jag gissar att soundtracket indikerade Spänning.

Det korta klippet där en figur satt i ett mörker och spanade ut genom baksidan på en tavla skrämde sjuåriga mig till vanvett.

Bilden jagade mig vid insomning och jag vägrade somna ensam.

Jag var säkert ett ovanligt fegt barn. Samtidigt har jag inga minnen av att ha blivit skrämd av sådant som andra i min generation vittnat om: Staffan Westerbergs ångestridna handdockor, bergatrollet i Trolltider, kalla kriget.

Piskar upp rädslan

Rädsla är nyckfull och irrationell. Du kan aldrig räkna ut vad som kommer att skrämma. Men kanske vågar man ändå gissa att det bidrar till skrämseleffekten om en förälder lägger händerna över ögonen eller skriker ”TITTA INTE NU! NU ÄR DET LÄSKIGT!”

För det andra vill barn bli skrämda. Liksom vuxna och tonåringar samlas i flock för att se gastkramande thrillers och nervkittlande skräck vill – många – barn uppleva samma känsla av livsförhöjning. Pulsar som ökar, hud som knottras, nackhår som reser sig.

En av mina favoritböcker som barn var Tove Janssons bilderbok Hur gick det sen? Mumintrollet och Mymlan jagar Lilla My och träffar på ett uppslag på Gafsan, en bister uppenbarelse med lilaspretigt hår, inte alls olik sångerskan Anne-Lie Rydé. Gafsan var det otäckaste jag visste som barn – jag blir fortfarande illa till mods när P4 spelar ”Seglar på ett moln”.

Jag såg till att knipa ihop ögonen redan när vi var på uppslaget innan.

Men jag bad också jämt och ständigt om att få boken läst för mig. Tove Jansson – och hennes kollega Astrid Lindgren – visste utmärkt väl hur man skrämmer skiten ur ett dagisbarn. Och jag har aldrig hört någon propagera för att man ska införa åldersgräns på Mumintrollen.

Vad blir kvar?

Så jag förstår de föräldrar som inte vill att deras barn ska bli skrämt. Men jag hoppas att Skolinspektionen kommer att ge dem svaret: ”Det är jättetråkigt att ert barn drömmer mardrömmar, men hade vi tagit bort allt som kan skrämma något barn så kommer barnen till slut bara att ha en vit vägg att stirra på. Och det framtidsscenariot, om något, kommer att vara högst skrämmande!”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".