Drinkar och högklackat i festmiljö. Foto: Sofie Wiklund/TT
Foto: Sofie Wiklund/TT
Kalle och tankefabriken

40-åringar orkar mera

5:35 min

Om ni undrar varför jag har ovanligt mycket kritdamm på stämbanden idag så var jag på 30-årsskiva i helgen. Till helgen som kommer ska jag på 40-årsskiva så på måndag om en vecka har jag troligen ingen röst alls.

Alla vet ju att 40-årsskivor är betydligt röjigare än 30-årsskivor. Nu var det rätt bra drag på den här tillställningen jag var på i lördags också, men det var för att det var så många fyrtioåringar där. Det var vi som stod på borden vid fem och vrålade. Då hade de små trettioåringarna gått till sängs säkert en timme tidigare. Aww.

Men det är ju ofta så: på 30-årsfester är ofta hälften av gästerna gravida och den andra hälften går och drar barnvagn med det första barnet. Jag vet inte hur många tårdrypande tal jag har hört avbrytas av att en spädis vaknar i ett hörn av lokalen.

På 40-årsfesterna har barnen blivit stora och klarar sig själva, och så har föräldrarna skiljt sig så att det är den andra parten som har dem den helgen. Och det finns en känsla av Roms sista dagar – vi vet att allt är på väg att gå under så låt oss nu fläska på med vinorgier medan allt raseras runt omkring oss – som gör att fyrtioårskalas får lite extra guldkant.

Hursomhelst: om vi köper tesen att fyrtioårspartaj är rockigare än trettioårsgillen så kan det också bero på att själva livet faktiskt blir bättre ju äldre man blir. Det är inte en spikrak linje, och det gäller tyvärr inte alla människor, men överlag tror jag faktiskt att folk mår bättre ju fler år de har lagt bakom sig. Jag gör det absolut.

När jag var nitton gick jag på folkhögskola och då fick vi en skrivuppgift där vi skulle sätta oss in i olika åldrar. Jag skulle skriva en text om att vara fyrtio och jag öste på med bitterhet och skilsmässa och impotens och bakfylla och livsleda. Min lärare, som var i fyrtioårsåldern, tyckte inte att det var en så träffande skildring av en fyrtioårstillvaro. Hon hävdade att livet var bättre för henne än det nånsin varit innan, och jag vägrade att tro henne. Så jag käftade emot. Det kan ju tyckas vara lite arrogant: att jag som nittonåring berättade för en fyrtioåring hur det är att vara fyrtio. Men jag kunde vara lite arrogant på den tiden.

Och nu är jag själv lika gammal som hon var då, och det är med blandade känslor jag måste ge henne rätt. Det är så klart väldigt trevligt att det faktiskt är så, att det faktiskt är bättre att vara fyrtio än nitton, men det är såklart väldigt jobbigt att behöva ge någon annan rätt.

Det finns en scen i Fucking Åmål, av Malmöfilmaren Lukas Moodysson, där sextonåriga Agnes pappa ska trösta henne där hon ligger och är full av tonårsångest. Och han förklarar just att det blir bättre, han var också lite kufisk och utstött som ung, men sen blev han äldre och nu är det inte så farligt längre. Och Agnes säger då: ”Fast jag vill hellre vara glad nu än om tjugofem år.”

Och det är förstås en rimlig invändning. Det är kanske ingen tröst när man är tonåring att om tjugo år kommer det att vara helt okej. Men när man väl är fyrtio så är det en himla fin tröst. Att det var värt det, allt det jobbiga, för det blev faktiskt lite mindre jobbigt med tiden. Man lär sig hantera jobbigheten. Man lär sig stå ut med jobbigheten. Man lär sig att undvika jobbigheten.

Visst, man känner av det kroppsliga förfallet. Den där månen uppe på huvet började som en tiokrona och så plötsligt blev det en enkrona och så nästa gång man tittade var den en pizzatallrik. Och det hår man inte har på huvet dyker istället upp i näsan och på axlarna. Och man hittar nya valkar på magen när man glömmer bort den viktigaste tumregeln, alltså att aldrig titta sig i helkroppsspegeln.

Men till de som känner det där, att de inte är i så fysisk trim som de var en gång, har jag ett tips: se till att ha varit otränad redan som ung. Då blir inte skillnaden så stor. Jag var i jätterisigt skick redan som tjugoåring så jag blir aldrig besviken när jag märker att jag inte har nån kondis idag heller.

Men kroppen är ju bara skalet. Och även om skalet kanske långsamt börjar ruttna så blir fruktköttet, innehållet i oss, bara aptitligare och aptitligare. Men jag tycker inte vi ska se oss som frukter, jag tycker vi människor ska se oss som viner. Somliga surnar men många blir bara blir fylligare och smakrikare med åren.

 

 

 

 

 

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista