En pappa med sitt tvååriga barn på armen. Foto: Hasse Holmberg/TT
Foto: Hasse Holmberg / TT
Kalle och tankefabriken

Tankar om dåliga pappor

"Var en hyfsad förälder"
5:46 min

Pappor som slår, pappor som lämnar, pappor som drillar, Kalle Lind funderar över det här med förfärligt faderskap.

Jag pratade i måndags om en vän till mig som är en riktig sjatte. Han är lite dålig på att betala räkningar och så, så ibland har han ingen el hemma. Och ibland har han ingen portnyckel så då kan han inte gå ut. Så då sitter han hemma i mörkret.

Men jag sa också det att han faktiskt har en ambition, ett mål, ett ideal som han strävar mot. Och det är att han ska vara en bra pappa. Nu kan man då invända att bra pappor ser till att det finns ljus i lägenheten så att barnet ser vart det går nånstans. Men det är inte det enda kriteriet på en bra pappa – och han har faktiskt ljus för det mesta.

Omtanke slår högt

Det främsta kriteriet på en bra pappa – en bra förälder – måste ju trots allt vara omtanke. Jag tror att de flesta barn föredrar att sitta i mörkret med en förälder som lyssnar på dem än att ha tillgång till hela jämrans Barsebäcksverket medan föräldrarna gör allt för att slippa se dem.

Jag tycker att det är en mycket sympatisk ambition – att vara en god far. Nu kan man invända att det är ganska lätt att bli en relativt god far. Det finns ju så vansinnigt många exempel på mindre goda fäder. Man kan ju ganska lätt plocka fram exempel på rejält risiga faderskap och sen jämföra sig med dem.

Jag är i alla fall en bättre pappa än Jesus pappa, han dödade ju trots allt sin son!

Det vill säga man är i alla fall en bättre pappa än Gud.

Jag läser då och då nån gammal dammig bok om olika människor ur kultur- och nöjesvärlden. Där hittar man nästan alltid riktigt uschliga faderskap nånstans i bakgrunden. Pappor som slår, pappor som lämnar, pappor som drillar. Michael Jacksons pappa till exempel lär ju inte ha varit nåt föredöme. Man kan så klart hävda att det där drillandet ledde till en massa klatschiga pophittar, men jag tror ändå att Michael i efterhand hade föredragit ett helt vanligt liv framför att bli galen.

Förfärligt föräldraskap

Sverige har faktiskt haft sin egen Joe Jackson. Han hette David Björling. Han var pappa till Jussi Björling, som på sin tid var en av världens största operastjärnor. Han lät ungefär så här: ”Oh helga natt”.

Jussi Björling och hans tre bröder växte upp med en ensamstående pappa i början av 1900-talet. Pappan insåg att de måste försörja sig, och han kunde inte förstå varför han skulle behöva göra det ensam. Så väldigt väldigt tidigt fick Jussi och hans bröder lära sig sjunga opera och så bildade pappan en kvartett med sig själv och de tre äldsta sönerna. Den yngsta var väl två-tre år. Inte ens David Björling tyckte att det var en lämplig ålder för operaturnéer runt landet.  Han var för liten för att sätta sina stämmor.

David Björling brukade uppfostra sina söner med repliken:

Slåss pojkar, annars måste jag klå er själv!

Det tyckte förmodligen han var roligare än vad pojkarna tyckte.

Och så for då pappa Björling land och rike runt med sina söner, som fick ägna all sin tid åt olika röstövningar. Och det gick sen bra för ett par av dem. Jussi blev som sagt världens största operastjärna, hans bror Gösta blev huvudsångare på Kungliga Operan. Men sen fanns också Olle Björling.

Han fick aldrig uppträda på Kungliga Operan. Han hade nämligen puckelrygg. Tydligen hade Kungliga Operan nån sorts förbud mot puckelryggar på den här tiden.

Tog ingen hänsyn till sjukdom

Han hade engelska sjukan som barn, en grasserande mycket obehaglig sjukdom som sätter sig på skelettet. Jaha, den var obotlig? Tänker du. Nja, det hade den varit några år tidigare, men några decennier in på 1900-talet hade man hittat botemedel. Det krävde dock att lille Olle skulle avbryta turnén och ligga i gipsvagga några veckor.

Då svarade pappa David Björling: ”Det kan jag tyvärr inte ta nån hänsyn till.”

Så när han blev vuxen sen så fick Olle Björling se sina bröder sjunga på La Scala och Metropolitan och Kungliga Operan. Själv fick han nöja sig med att sjunga i kyrkor. Det är naturligtvis inte fy skam, men vetskapen att det hela berodde på att hans pappa inte kunde ta hänsyn till sitt turnéschema kan ha stänkt lite bittra droppar i kalken.

Men för Jussi gick det som sagt jättebra. Han blev visserligen oerhört alkoholiserad. Det var pappan också. Han bekände på sin dödsbädd att han inte varit nykter en dag under sönernas uppväxt. Och så tog han ett löfte av dem att de aldrig aldrig aldrig aldrig skulle dricka alkohol. Om Jussi höll löftet? Aldrig.

Hyfsad duger

Så ja – jag vidhåller att om man nu bara ska sätta upp ett enda mål för sig livet – välj då inte målet att ha Sveriges bästa operakvartett. Välj istället målet att bli en utmärkt förälder. Eller, helt ärligt: jag tror det räcker med att bli en hyfsad förälder. En genomsnittsförälder. Det kommer alla gånger att löna sig i längden. Du blir kanske inte rik, men å andra sidan blir inte dina barn olyckliga.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".