Överviktig man. Malin Rudblom/TT
Foto: Malin Rudblom/TT Foto: Malin Rudblom/TT
Kalle och tankefabriken

Striden om banoffin

Kalle skyller övervikten på sina barn
5:04 min

Det är väldigt artigt av dig att inte påpeka att jag har gått upp i vikt. Jo, det har nog blivit några okynneskilon på sista tiden, men det är mina barns fel.

Jag vet att du har noterat det, jag ser nog hur du glor på min mage och min löst hängande skjorta, men du har i alla fall varit vänlig nog att inte säga det högt.

Jo, men så här: en av de första sakerna man lär sig som förälder är: choose your fights. Välj dina strider. Förhoppningsvis lär man sig det. Lite grann i alla fall.

Min erfarenhet av att vara förälder är: ska det här hålla i längden, om jag inte ska bli skvatt hospitalstosig, så måste jag välja mina strider.

Allt kan inte vara lika viktigt. Det gäller att då och då stanna upp mitt i konflikten och fråga sig själv: men hur viktigt är det här egentligen? Om nu min fyraåring insisterar på att han inte behöver någon jacka – varför ligger jag då här, svettig på golvet, och försöker brotta på honom hans jacka? Han får väl gå utan jacka då. ”Jamen, han kanske fryser!” säger en röst inom en då. Ja. Då gör han väl det då. Det kommer jag aldrig att få veta, för det skulle han aldrig erkänna.

Kanske kommer han plötsligt på att han fryser, och då kommer han att gå bort till mig och rycka åt sig sin jacka, som jag naturligtvis bär. Han kommer inte att tacka mig för att jag burit med den åt honom, han kommer tvärtom bara att begära att jag ska dra upp hans blixtlås. Jag kommer kanske att säga: ”Du, det var väl bra att jag bar med mig jackan, va?” Han kommer att fullständigt ignorera vad jag säger.

Jag kommer kanske att bli kränkt och förnärmad, men förhoppningsvis har jag då en röst inom mig som påminner mig att jag är fyrtio och han är fyra. Jag är fyrtio och han är fyra. Välj dina strider.

Man får liksom zooma in på vissa saker, punktmarkera vissa grejer. Detta ska ni lära er. Detta kommer jag att tjata om tills det blöder ur öronen på er och ni gör det automatiskt. Mina barns mor är mycket noga med att de ska säga tack, och jag är mycket noga med att de ska ta undan sina tallrikar efter maten. Och gemensamt är vi noga med att man ska smaka på mat. Det är tre områden där vi valt att aldrig rucka på principen.

Om så mina barn lämnar bordet, klär på sig, går ut, tar en buss till Lund, är bortresta en vecka så låter jag tallriken stå så att de kan ta undan den när de kommer hem. Jag har ringat in den fighten.

Och deras mor likadant: de ska säga tack när de får något. Man säger tack. De ska inte bli odrägliga vuxna som inte har vett att säga tack. Det ska sitta i ryggmärgen. Om de så får rent mög så ska de tacka för det. Allt de får ska de tacka för. Eller rättare sagt: gränsen går någonstans innan örfilar. Om någon tölp kommer och ger dem en sådan i gåva så behöver de inte tacka.

Och så ska de då smaka på det som serveras dem. Man måste inte älska det, man måste inte äta upp, men man måste ta det i munnen så att man har fog att säga att det var äckligt.

”Ja, men jag spyr av det här!” ”Det vet du inte förrän du smakat!” ”Smaka först och spy sen!”

Nu har jag då haft barn i tolv år snart och lärt mig hyfsat att lyssna på den där rösten som hela tiden viskar i örat: välj dina strider – välj dina strider. Ibland lyssnar jag på den där rösten. Ibland har man så många andra röster i huvudet – mina barns röster till exempel – att den där rösten blir något överröstad.

I helgen var vi på kalas. Där serverades banoffi. Paj med digestivekex, dulce de leche, sockerrostade mandlar, bananer och grädde. En liten energikick. Där kommer väl några vitaminer med bananerna kanske, men mest är det ju ren energi. Energi som i princip hade kunnat driva ett större värmeaggregat.

Och då får mina barn för sig att de inte ska ha banoffi. ”Men ta lite banoffi!” säger jag. ”Men jag vill inte ha banoffi!” ”Det är klart du ska ha banoffi!” ”Men jag gillar inte banoffi!” ”Det vet du ju inte förrän du har smakat på banoffin!” ”Men jag har ätit banoffi på dagis!” ”De har väl inte serverat banoffi på ditt dagis! Smaka nu på banoffin!”

Men när vi har hållit på sådär ett tag – och sagt ”banoffi” kanske trettiofem gånger var – så slår det mig plötsligt – eller rättare sagt: så slår min fru plötsligt det åt mig – att det är ju inte så viktigt att de smakar på just banoffin. Det är bra om man lär sig stå ut med smaken av nyttiga saker, men man måste inte lära sig att äta banoffi.

Hade det varit broccoli så hade ni faktiskt fått smaka, men visst, ni slipper äta banoffi. Så blev det att jag fick äta fyra tallrikar banoffi.

Och därför har jag gått upp i vikt. Som sagt: det är mina barns fel.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".