Youtube.
Foto: Richard Vogel/TT
Kalle och tankfabriken

Fenomenet Youtube - kan de´ va´ nått?

"Varje ny generation ska ha sina idoler"
8:35 min

Jodå, idag har Kalle Lind tittat närmare på Youtube med allt vad det för med sig.

Idag ska jag orientera dig och lyssnarna i ett nytt hett fenomen. Det kallas Youtube. Känner du till Youtube? Youtube är som en stor kakbuffé där kakorna är utbytta mot filmklipp. Alla sorters filmklipp. Hemmagjorda filmklipp på barn som slår sig eller djur som slår sig; saker som folk har spelat in från teve och lagt upp – där är jag särskilt tacksam: det finns ju mängder av Kurt Olsson och Nöjesmassakern och sånt; popvideos; hela långfilmer; halva långfilmer – inte helt ovanligt och djupt frustrerande.

Det är som en blandning av alla teveprogram som fanns på åttiotalet – lite såna där upphackade sketcher och klipp som fanns i all lördagsunderhållning på åttiotalet (Razzel, Kryzz, ZickZack), lite MTV, lite Hemkört med Arne Hegerfors – men man kan välja själv.

Allt det här känner alla förstås till. Alla känner också till att det finns en massa Youtube-stjärnor, på samma vis som det finns twittrare och instagrammare och bloggare och poddare som har sin karriär där. Många får liksom för sig att de där poddarna allihop egentligen drömmer om att få ett program på Sveriges Radio men flera av dem har ju fler lyssnare och tjänar framför allt mycket mer pengar än vad de skulle göra här. Det är liksom inte ett trappsteg i karriären utan de är uppe på trappavsatsen.

En av de största svenska stjärnorna alla kategorier är ju ett Youtube-fenomen: Pewdiepie. Han sitter och spelar gamla tevespel och pratar samtidigt och har typ 43 miljoner följare. Alltså på riktigt. 43 miljoner följare. Clara Henry. I just want to be cool. William Spetz, som ledde Schlager-SM i lördags. Det var många som skrev om honom i lördags: nu får han sitt genombrott! Han har redan haft sitt genombrott. Han drog flera hundra meter långa köer till Lunds humorfestival för flera år sen. Han är enorm på Youtube!

Det här är då nittiotalister. Folk som är närmre min son i ålder än jag. Som är jättestjärnor. Och jag är inte bitter över det. Jag har däremot en massa kompisar som är i humorbranschen och de är bittra. De sitter och svär över de där unga stjärnskotten som sitter och gör halvdana imitationer och drar halvbra skämt – mina kompisar menar att det där med halvdana imitationer och halvbra skämt det är deras grej! Här ska det inte komma några gymnasister och göra halvdana imitationer, dessutom av någon som mina kompisar inte riktigt känner till.

Och jag ska villigt erkänna att jag inte skrattar läppen av mig åt allt som min grabb visar mig. Han tittar aldrig på SVT, det skulle liksom inte falla honom in att gå den omvägen. Han sitter med en platta i knäet och klickar upp små klipp och så skrattar han så han gråter och så visar han mig klippet och i bästa fall tycker jag att ”tja, det där är ju nästan i höjd med nåt Bosse Parnevik gjorde 76” och i flesta fall så skakar jag bara på huvet och fattar ingenting.

Och så ska det väl vara. Varje ny generation ska förstås ha sina ikoner och idoler.

Men – när han visar mig Daniel Norberg så fattar jag i alla fall grejen. Har du sett Daniel Norberg? Han sysslar med musikparodier. Han sysslar med en del annat också men det är musikparodierna som fått störst spridning. Vid varje melodifestival så släpper han liksom en kavalkad av parodier på alla låtarna. Oscar Zia med ”Hunger” blir Oscar Zurkart med ”Hunden”, Samir Badran & Viktor Frisk med ”Bada nakna” blir Samir Bunke & Viktor Visp med ”Baka kaka”, Sahara med ”Kizunguzunga” blir Hahaha med ”Kizzasnartpome”.

Och det här blir jag glad av! Inte bara för att jag fattar nästan alla referenserna och därmed känner mig ung och viril, utan också för att jag känner igen det här. Det här med att ta ett namn och en titel och vrida till det lite – det är min barndoms humor. Det var ju vad de sysslade med i Svenska Mad! Tidningen som alla elva-trettiofemåriga män och pojkar och några flickor och kvinnor läste på sextio, sjuttio och åttiotalen.

Tidningen Mad hade som stående inslag en serie som parodierade den senaste Hollywoodsuccén eller den senaste teveserien. Och det var en av de stora snackisarna när jag gick på mellanstadiet: vad tror ni att den här nya filmen kommer att heta i nästa nummer av Mad? Vi gick och gissade och kom med egna förslag. Jaha, nu har Rambo kommit – vad kommer Mad att kalla den? Någon gissade Mambo och någon gissade Hambo och så blev det väl Sambo.

Stjärnornas krig hette Stjärnornas kris, Han Solo hette Hans-Olof. Dallas hette Sallad. Magnum med Tom Selleck hette Magnus. Spanarna på Hill Street hette Spadarna på Hill Street. Inte jättefyndigt, de fick krysta fram något om att ”någon måste gräva bland skumrasket och det gör Spadarna på Hill Street”. Det var ofta bara konstigt. Den bortglömda teveserien Dotter på vift hette Dofter på vitt. Betydde ingenting, men det var en del av vår värld.

Och nu är exakt samma grej, fast helt annorlunda, en del av min sons värld. Och det gör mig glad. Att vi någonstans förstår varandra. Referenserna har successivt bytts ut men själva sättet att larva sig är detsamma.

Så om jag vore tvungen att sitta och glo på någon av Youtube-stjärnorna längre tid än fyrtio sekunder så skulle jag lätt ta Daniel Norberg.

Ja – det var min lilla orientering i det nya heta fenomenet Youtube. Imorgon ska jag lära dig allt om några andra moderna företeelser: bakmaskiner, bankomater och bilkörning.

 

 

 

 

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".