Hon lever utan ett hår på knoppen

6:11 min

När Lilian Botvalde var 18 år upptäckte hon en kal fläck i nacken. Det visade sig att hon hade fått den autoimmuna sjukdomen alopecia.

Runt 200 000 svenskar har någon form av alopecia. Medicinskt innebär den att kroppens immunsystem stöter ifrån sig håret på kroppen, lite som en allergi.

– Till en början tror jag att jag gick in i någon slags förnekelsefas. Jag hade långt, tjockt hår och ingen såg min kala fläck men femkronan i nacken växte och till slut var jag nästan helt kal, berättar Lilian Botvalde.

Traumatisk process

I stället för att gå till en läkare började hon söka information på nätet och när hon till slut träffade en läkare så bekräftade läkaren egentligen bara det hon själv redan visste, att hon hade alopecia. Då var hon 18 år. Håret föll inte av över en natt utan blev en ganska långsam och smärtsam process över ett par år.

– När jag var 23 år kunde jag sitta och dra av mig håret på huvudet, utan att det kändes något. Det var en väldigt smärtsam process.

Det var kaosartat inombords, att vara en 23-årig tjej som håller på att bli flintskallig.

Läkarna säger att det inte finns något botemedel och det finns heller ingen förklaring till varför kroppen börjar stöta bort det egna håret.

Räddad av peruken

Under en period använde Lilia Botvalde peruk.

– Den blev min räddning. Jag minns att när jag fick på mig peruk första gången kände jag för första gången på många år såg ut som alla andra.

Men peruken blev också en hämsko.

– Jag vågade inte gå till affären om den inte var på. Jag slutade träna för att träna i peruk är som att träna med yllemössa och jag var livrädd för att folk skulle fatta att det inte var mitt hår.

Till slut slängde hon peruken.

Med tiden började jag byta peruker och strunta i vad folk tyckte om att jag hade kort hår ena dagen och långt nästa. Till slut kände jag att jag duger som jag är.

Möter fördomar

Förutom smärtan av att förlora håret tvingas den som förlorat allt sitt hår att möta de fördomar som finns. 

– Jag tror att alla reagerar och undrar men inte alla frågar.

Hur märker du det?

– Jag ser det när jag sitter på bussen, när jag är ute på krogen och det kommer fram folk och frågar om jag har cancer.

Någon som jag inte känner tar sig rätten att fråga om jag har en livshotande sjukdom. Det är en privat fråga.

En del stannar inte vid att bara fråga, en del blir till och med närgångna.

– Det har hänt att folk tar på mitt huvud, utan att fråga, att känna efter för att de tycker att det är härligt.

Vad tycker du om att folk har så mycket att säga om ditt utseende?

– Alla har fördomar. Vi placerar saker i fack för att kunna ta in vår omvärld. Det handlar om att vara medveten om att vi gör det och kunna gå bakom instinkten bakom fördomen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista