Cecilia Rogmark, överläkare i ortopedi på Skånes universitetssjukhus, står bredvid ett undervisningsskelett. Foto: Petra Haupt/Sveriges Radio
1 av 2
Cecilia Rogmark, överläkare i ortopedi på Skånes universitetssjukhus. Foto: Petra Haupt/Sveriges Radio
Vivi Delshammar blev bra efter sin höftfraktur. Foto: Petra Haupt/Sveriges Radio
2 av 2
Vivi Delshammar blev bra efter sin höftfraktur. Foto: Petra Haupt/Sveriges Radio
Skåne

Fler äldre kan bli bra efter frakturer

Överläkare: Vi behöver alla ha en mer positiv syn
5:00 min

Många äldre som drabbas av frakturer får aldrig tillbaka full funktion, trots att möjligheten ofta finns. Enligt ortopeden Cecilia Rogmark behöver vi alla ändra inställning till äldres frakturer.

Det här kommer bland annat att tas upp i dag, när drygt 400 experter från hela världen samlas i Malmö för att diskutera vården av äldre med frakturer.

78-åriga Vivi Delshammar från Mölle bröt höftleden för fem år sedan, när hon skulle gå på toaletten på natten.

– Jag gick sidledes, vilket man aldrig ska göra, och kände på sängen i mörker för att inte väcka min man. Den främsta foten fastade i mattan, och det gjorde att man inte kunde ta fram den andra foten och ta fallet och inte händerna heller. Jag flög upp i luften och landade på höften, och då small det, berättar hon.

Vivi Delshammar fick åka ambulans till sjukhus och opererades några timmar senare. Efteråt fick hon höra hur viktigt det var att komma upp och röra sig snabbt.

– Jag var uppe och promenerade fram och tillbaka i gångarna från andra dagen.

Efter ungefär en vecka på sjukhus möttes hon hemma av en sjukgymnast som kom med bland annat rollator och kryckor. Därefter såg hon själv till att få en bentäthetsmätning som visade att hon är svårt benskör.

– Jag måste vara igång mycket, och jag måste göra belastande övningar, och jag får inte göra vissa vridmoment, säger Vivi Delshammar.

Vågar du vara ute och gå i dag?

– Det har inte gjort mig ett dugg rädd. Jag är precis som innan, förutom att jag inte bär tunga grejer. Då belastar du ryggraden, och det finns en risk för kotkompression, när du är benskör, och det vill jag inte ha. Men promenerar gör jag varje dag.

Varje år drabbas runt 70 000 personer i Sverige av fragilitetsfrakturer, och den allvarligaste är just höftfrakturen, där tre fjärdedelar av de drabbade är kvinnor. Ungefär hälften av de äldre med frakturer har osteoporos, det vill säga benskörhet. För Vivi Delshammar gick det bra att återfå funktionen efter frakturen, men det gäller långtifrån alla.

– Vi blev smärtsamt medvetna när vi gick igenom ett helt års individer med höftfrakturer och frågade hur de hade det efter ett år. Det var bara 29 procent som hade fått tillbaka sin tidigare funktionsnivå, säger Cecilia Rogmark, överläkare i ortopedi, Skånes universitetssjukhus

Det var ju sorgliga siffror. Vi tyckte att vi gjorde allting rätt.

30 procent uppgav också att de hade fått tillräcklig rehabilitering, det vill säga det stora flertalet hade inte fått den träning som de hade förväntat sig.

Det finns många förklaringar till det dåliga resultatet, till exempel en svårighet i att tre olika instanser sjukhus, kommun och primärvård med olika sekretessgränser ska samarbeta kring rehabiliteringen. Runt 30 procent av patienterna blir deprimerade, vilket försvårar arbetet, och alla runt patienten behöver stötta i träningen, inte bara arbets- och fysioterapeuter.

– Det finns en missriktad välvilja i vården i kombination med tidspress, som gör att i stället för att ta den där långsamma gåturen ut till lunchrummet på korttidsboendet, så tar man rullstolen för att det verkar mindre jobbigt för patienten och går så mycket fortare. Det är absolut inte att hjälpa, det är att stjälpa, säger Cecilia Rogmark.

Skånes universitetssjukhus har enligt Cecilia Rogmark ett bra samarbete med kommun och primärvård med bland annat gemensamma utbildningsdagar. Trots det kan det vara svårt att få allt att fungera i praktiken. Framför allt behöver allas vår inställning till äldres frakturer förändras, menar hon.

– Många äldre har fortfarande, trots modern sjukvård, en fasa för att bryta sin höft eller få en annan allvarlig skada, för man tänker att det är slutet på det självständiga livet. I värsta fall kan det bli en självuppfyllande profetia. Vi behöver alla ha en mera positiv syn på vad det innebär att få en fragilitetsfraktur – att det finns hjälp att få, att det finns en framtid, men man måste ha mycket tålamod och en ihärdighet, säger Cecilia Rogmark.

En långvarig rehabilitering, där både sjukvård, kommun och primärvård samverkar understött av patient och anhöriga är helt centralt för att det ska lyckas.

Vivi Delshammar, som själv drabbats av en höftfraktur och blivit bra igen, tycker att det finns fler goda exempel.

– Den erfarenheten jag har bland dem jag känner som har brutit något, så har livet absolut inte varit slut. Det fortsätter som vanligt efter att man läkt, och det tar ett antal månader. Sedan kan man göra precis vad man gjorde innan, om man är frisk, säger hon.

Mer om Skånsk sjukvård

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".