Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Mer om Dylan Thomas

Publicerat torsdag 18 mars 2004 kl 15.33
Dylan Thomas har skrivit Intill mjölkhagen. (Foto: SVTBild)
1 av 2
Dylan Thomas (Foto: SVTBild)
Dylan Thomas (Foto: SVTBild)
2 av 2
Dylan Thomas (Foto: SVTBild)

Av Urban Torhamn. (RiR nr 26 1957)

När Dylan Thomas hastigt avled i New York 1953, vid 39 års ålder, under sin fjärde uppläsningsresa i USA, hade han just avslutat den sista versionen av sitt hörspel Under Milk Wood. Huvudsakligen hade dock detta tillkommit under hans tredje USA-resa: till vilken han hade lovat sin amerikanske agent J. M. Brinnin att fullborda det av BBC beställda hörspelet Llaregyb Hill (senare kallat Under Milk Wood) för att det skulle kunna användas som ett alternativ till hans lyrikuppläsningar.

Vid Thomas’ ankomst till Amerika var dock manuskriptet på intet vis avslutat utan bestod egentligen bara av lösa lappar med nedtecknade idéer och enstaka rader.

En uppläsningsföreställning på The Poetry Centre hade redan fastslagits. Allteftersom premiären kom närmare blev nervositeten allt större på båda håll Dylan Thomas vred och vände på sina lappar och hans agent låg vaken om nätterna och vred sina händer: en hysteri som även en mindre pedantisk man än denne lite boyscoutbetonade kulturorganisatör antagligen hade råkat ur för.

Thomas isolerades i en våning för någon tid: ölringarnas antal på bordet flerdubblades, fimparna brann allt längre ner i bordskivan och snart var hela rummet fyllt med lappar och utkast. Men med själva organisationen av detta material gjordes inga större framsteg. Nya uppläsningar avbröt arbetet.

Repetitionerna började med det material som fanns till hands. Då och då lämnades nya lappar in till den ganska omtumlade ensemblen. Nya passager tog form på hotellrum och i taxis.

Samma dag föreställningen skulle gå av stapeln var manuskriptet ännu inte fullbordat. Ett arbetsteam installerades i en våning i närheten av teatern: Dylan Thomas med en bunt papper och en ölflaska framför sig, och en sekreterare som läste igenom sidorna vartefter de blev färdiga, rättade till oläsliga rader, och sedan lämnade dem vidare till två maskinskriverskor. Spänningen var olidlig.

Kort innan föreställningen skulle börja bröt Dylan Thomas samman, han orkade inte skriva en rad till: den sista tredjedelen förelåg då endast i kaotiskt och delvis ofullbordat skick. Efter bevekande böner lyckades man dock så småningom få igång honom igen. Ännu tjugo minuter innan föreställningen skulle börja skickades korta tillägg ned till skådespelarna, som inte bara hade att sätta sig in i texten utan också måste försöka få stil på de walesiska tonfallen. De sista manuskriptbitarna kom inte ensemblen tillhanda förrän den kommit in på scenen. Dylan Thomas läste själv den första berättarens avsnitt: ”För att börja i början: Det är vår, månlös natt i den lilla staden, utan stjärnor och bibelsvart…” Publiken lyssnade först något ambitiöst och spänt till de poetiska karakteristikerna av den lilla staden. Så hördes några återhållna skratt, tills det så småningom stod klart för var och en att detta var en tillåten och avsedd humor – trivseln i salongen steg, befriande skratt bröt fram gång på gång.

Det säger kanske en del om detta hörspel, att trots den rush i vilken föreställningen kom till och trots att publiken egentligen hade väntat sig något helt annat dröjde det inte länge förrän dess magiska ton hade brutit igenom och helt fängslat åhörarna.

Det är säkert ingen överdrift att säga att Under Milk Wood är det främsta verk som skrivits för radio av någon engelsk författare. Men det är givetvis mycket mer än så: även om man ibland också av Dylan Thomas-beundrare kan få höra att detta väl i alla fall bara är ett konstnärligt mellanspel, är det framför allt Under Milk Wood som i England betraktas som höjdpunkten i Dylan Thomas produktion. Och det är ett omdöme som gäller för såväl publik som kritik.

Själv karaktäriserade Thomas detta hörspel som ”en underhållning ut ur mörkret av den stad jag lever i” – men det var också något ur djupet av honom själv: det förenar det bästa i hans ibland något slutna poesi med det burleska och lekfulla i t ex hans prosabok Ett porträtt av konstnären som ung valp. Det är ett fullödigt uttryck för hela hans personlighet, på ett sätt som  han tidigare inte varit mäktig eller direkt angelägen om. Där finns både skönhet, intimitet och humor och man smittas oundvikligen av författarens reservationslösa kärlek till dessa avvikande men ändå universella människor: där såväl prästen som den lättsinniga kvinnan var och en har sin storhet, där den gamle blindes drömmar öppnas för oss lika osökt som barnens lekar.

Även om tillkomsten av Under Milk Wood enligt ovanstående kan verka lite hastig och provisorisk var detta verk lika lite som något annat Dylan Thomas skrev något oöverlagt eller i tillfällig inspiration framsprunget. Redan på trettiotalet hade Thomas arbetat med ett liknande motiv: han hade tänkt sig en pjäs om Laugharne som skulle sättas upp i staden och där rollerna skulle spelas av de verkliga personerna. Senare funderade han på att göra en version där hela staden var ”galen” och låta en rättegång äga rum: där det med alla lagliga formaliteter skulle undersökas om stadsborna verkligen var vid sina sinnens fulla bruk. Han övergav dock tanken på att framställa det hela som en karikatyr och återknät till ett litet kåseri, som han på fyrtiotalet hade skrivit för radio, Quite Early One Morning: där grundmönstret för Under Milk Wood redan finns med, och staden presenteras helt isolerad från omvärlden och ges en mer allmängiltig prägel. I denna version finns inte heller någon konflikt mellan det mytiska och den  nyktra omgivningen: allt har smälts samman. Myten och nykterheten finns närvarande som det upplevs av de olika personerna. I stället för att få ta del av några yttre ramkonflikter får vi lyssna rakt in i varligt öppnade människoliv. Dylan Thomas har här funnit en perfekt form för ett hörspel.

1956 gavs Under Milk Wood för första gången som dramatisk pjäs i en uppsättning vid Edinburgh-festivalen. Föreställningen väckte stort uppseende och flyttades efter en tid ner till London där den blev en stor framgång och inte lades ned förrän ett år senare.

På en scen är det dock svårt att behålla den subtila lyriken i stycket: berättaren kan knappast gömmas i kulissen och promenerar han omkring på scenen blir hans roll lätt för demonstrativ och störande. Och de för övrigt nödvändiga arrangemangen skapar gärna sin egen situationskomik som tränger ut nyanserna. Även om mycket kan åstadkommas av detta spel på en scen eftersom dess charm är så ovanligt stor att det är svårt att spela bort den förblir det framför allt ett hörspel och endast i den formen kan det komma till sin fulla rätt.

I en ännu outforskad konstart är Under Milk Wood en milstolpe, och själv räknar jag det till en av vår tids stora konstnärliga upplevelser. Dess sanning är gripande, dess spontana ömhet rörande

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".