Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.
Özz Nûjen, Manuel Cubas och Rodrigo Pencheff. (Foto: Frida Englund)

Rosor i både SvD och DN!

Lars Ring, Svenska Dagbladet 10 februari:


FÅNGAR SKICKLIGT EN LIVSLÖGN

Två stora publikgrupper saknas på den svenska teatern av idag: invandrarna och ungdomar mellan 18 och 25 år. Radioteatern satsar på båda via Manuel Cubas som skrivit och regisserat den halvtimmeslånga pjäsen Min jävla skugga som handlar om Raul, 18, som lever ensam med sin latinamerikanske far. Mamman har flyttat tillbaka men fadern Francesco har aldrig följt efter. Han är sjukskriven, har blivit gammal - vågar inte bryta upp.
Francesco slogs en gång mot en diktatur och klarar nu knappt av att kämpa för sig och sitt. Raul får ha hand om sjukkassekontakterna. Sonen får agera pappa åt sin egen far men längtar efter någon som tar ansvar. Det är fadern som är hans jävla skugga, en black om foten i stället för en kärleksfull omsorg.

Min jävla skugga är en pjäs som vågar fördjupa en dold problematik, vågar snudda vid det djupt tragiska samtidigt som den mycket skickligt fångar ett idiom och en livslögn som handlar om feta skivkontrakt, om snabba bilar och villa vid 30 fyllda.
Raul, väl spelad av Rodrigo Pencheff, och kompisen Anis, Özz Nûjen, röker hasch för att drömma och fly - och sakta men säkert håller de på att förvandlas från balla killar till utslagna brottslingar med drogberoenden.
Manuel Cubas skriver på en blandning av Rinkebysvenska och spanska, en dialog som flyter bra och rytmiskt. Min jävla skugga är en pjäs om en generation invandrarbarn men också om till synes oförklarligt och plötsligt våld, om förortsghetton och drömmar - det är en debut som imponerar och lovar mer.

Ingegärd Waaranperä, Dagens Nyheter 18 februari:


MELLAN HIPHOP OCH STRINDBERG

När hiphoppen erövrar Radioteatern känner man plötsligt inte alls igen sig. Men man lyssnar, som till musik. Ny konst föds i mötet mellan rap och Strindberg, mellan den svenska dramatikens mest traditionsrika scen och en blandkulturell ungdoms rasande språklekar och uttryckskraft.
- Kulturen, du vet! visar sig hos den unge debuterande Manuel Cubas vara ett mångtydigt begrepp, identitet och upplevelse, hem och fängelse på samma gång. Två pjäser har Radioteaterns sänt: ”Min jävla skugga” i början av februari och ”Dö i luften” som hade premiär den 13 februari [...].
Framför allt den senare har ett dramatiskt tryck i konflikten som vetter åt Strindberg till. Pjäserna är fristående, man kan höra kvällens föreställning utan att ha hört den förra, men i bägge är det samma unga invandrare i centrum, Raul och Anis, den ene latinamerikan, den andre kurd.

Tonen känns autentisk och angelägen. Mellan vännerna råder en varmt påstridig kärlek, öppet deklarerad i omtanke och förmaningar: föräldrarnas roll gestaltar främlingskapet: den enes far isolerad från det svenska samhället och underordnad sonen, den andres mor på väg in i en ny identitet: sonens svartsjuka hettar upp kulturkonflikten.
Språket far omkring utan rätt bestämningar och ändelser, fullt av genvägar och förkortningar, stympat, men också drastiskt målande, fritt. Ändå är det fångenskap Cubas skildrar. Invandraridentiteten, utanförskapet på gränsen till det kriminella. Men här finns också kampen för att behålla ett jag och ändå våga förlora det. Begåvat och spännande.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".