Tyngden sover inte

av Morten Søndergaard, Pietrasanta 030609.
Översättning (från engelskan): Magnus Hedlund.

De allra första skulpturerna kan mycket väl ha varit menhirerna, de stående stenarna, eller cairns, stenkummel som utmärkte en gräns eller en väg. Stenarna stod där och berättade för den som gick förbi: ”Andra har gått den här vägen före dig.” eller ”Detta visar en gräns.” De stående stenarna föreställde folket som hade rest dem; de stående stenarna härmade de upprätta kropparna. Så rörelsen är skulpturens utgångspunkt.

”Tyngden sover inte” är ett italienskt talesätt. Tyngden ligger vaksam inom oss när vi går. Och när vi har gått så långt att våra kroppar inte längre kan stå upprätt, så lägger vi oss ner. En dag blir vi liggande – döda. Förmågan att gå är ett sätt att trotsa tyngdlagen; vi går en stund och sedan måstre vi lägga oss. Människor är stenar i rörelse.

När vi är döda ställer någon en sten över oss. Runtomkring på gator och torg försöker statyer hålla de döda från det förgångna på fötter. På andra ställen försöker statyerna som står där hålla de levande i rörelse och få oss att förundras. Skulpturerna påminner oss om att vi som människor behärskar konsten att gå och röra oss: skulpturerna kräver plats och påminner oss därigenom om vår förmåga att röra oss och passera gränser; det är därför bara naturligt att skicka skulpturer på resor från land till land.

När jag först kom till Pietrasanta och området runt det stora stenbrottet i Carrara och Massa slogs jag av den starka rörlighet, aktivitet och driftighet som utmärker stället. Folk kommer hit för att arbeta! Här finns arbete att utföra! Överallt finns det små verkstäder, stora verkstäder, fabriker –  överallt lyfter folk omkring stenar, vart man än ser manövreras marmorblock, från alla håll kan ljudet av kranar, sågar, maskiner, stål mot sten höras. Här är saker i rörelse. Här rör sig tiden. Här kan stenar gå.Här antar det formlösa form. Och här möts många former av sten. Sten från berg över hela jordklotet ligger sida vid sida och väntar på att bli tagna någon annanstans. Skärvor av Europa, Amerika, Afrika och Asien möts här och transporteras till åter andra kontinenter. Stenhuggeriet är helt enkelt ett utomhusuppslagsverk över sten och bergarter – här vinner man i ett svindlande ögonblick insikt i jordens byggstenar. Överallt är det aktivitet, överallt håller folk på att skära berget i skivor och bitar – och det är en hel del oväsen och larm och ståhej.  Och ur detta inferno tar också skulpturerna form.

Inuti varje ting väntar tyngden på att komma i rörelse. Stenar vill rulla, vill falla, vill ramla ner. Inuti varje massa ligger tyngden vaksam, alltid redo att utföra sitt arbete. De knäckta stenarna faller, dammet stiger upp som moln i verkstäderna, det är mycket slit och släp. Det ligger något vansinnigt i hela detta projekt som försöker förflytta berg, kämpa med tiden, tvinga fram en stig i stenen för att ge den form, att vilja nå herravälde över tyngden. det är som Sisyfos som vet att det tunga stenblocket kommer att rulla ner varje gång han når toppen på berget.

Och på bergets topp – låt oss säga Monte Altissimo, marmorberget – så finns det en vit och torr tystnad, en dyrbar och sällsynt tystnad. En tyngd som har legat vaksam i miljoner år. Och när blocken har bearbetats, råhuggna eller omsorgsfullt polerade och skulpturerna är klara, så blir det åter tyst. Stenen återvänder till sin tystnad, men denna gång på ett nytt sätt; det är en laddad tystnad, laddad med en ny mening. På väg nerför berget förändras ljuden. De blir alltmer sofistikerade. Tiden börjar gå långsammare, försiktigare. Slutligen stannar den och skulpturen är färdig.

När vi står framför den färdiga skulpturen, ställs vi inför två saker: den inneboende rörelsen och skulpturens inneboende ljud. Skulpturen står stilla och den är tyst. Men när vi ser på den rör sig våra ögon snabbt över dess ytor och projektioner och vi måste själva röra oss runt skulpturen om vi ska få en fullständig överblick. Och vårt inre öra registrerar de frånvarande ljuden – vi hör allt som fattas. Liksom i en dikt är det allting som inte finns som skapar den koncentrerade meningen. Det som ger skulpturen tyngd är allt som huggits bort, som har avlägsnats av skärmaskinerna, borrarna, mejslarna.

Skulpturerna står och vi går runt dem. Vi lyssnar till deras former och frånvarande ljud. Ljuden faller.  Allting väntar på fallandet, allting längtar efter fallandet. När någonting faller kan man höra hur tungt det är. Det är som om tingen själva talar när de faller. När skulptören vill veta om stenen är sund slår han på den med hammaren för att höra om den sjunger.

Han knackar på ytorna för att höra vad de är gjorda av, han knackar på ytorna för att höra om de är ihåliga, för att höra vad som finns bakom dem. Ljudet berättar för oss om materialet. Ljudet berättar för oss det vi inte kan se med ögat, bara med örat. Vi knackar och tar emot svarssignaler från främmande varelser, de instängda medsammansvurna.

Vi lyssnar på skulpturerna, iakttar deras rörelser. Vi knackar på skulpturer för att få reda på vad de är gjorda av. Vi lyssnar. Vi flyttar vår blick. Vi knackar på världen och ljuden för tillbaka svaren till oss: ”Kom närmare. Den här vägen...”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".