Arthur Schnitzler (Från Röster i Radio nr 39 23-29 sept. 1951)
1 av 2
Arthur Schnitzler (Från Röster i Radio nr 39 23-29 sept. 1951)
Arthur Schnitzler (Från Röster i Radio nr 39 23-29 sept. 1951)
2 av 2
Arthur Schnitzler (Från Röster i Radio nr 39 23-29 sept. 1951)

Livet en flyktig lek

Om Arthur Schnitzler av Nils Beyer.
Artikeln finns publicerad i Röster i Radio nr 39 23-29 sept. 1951.

Arthur Schnitzler är känd som författare till små dramatiska miniatyrer, där han med finslipad konst och utsökt psykologi skildrar det frivola livet i sekelskiftets Wien.

Det var med dessa erotiska småstycken han på 1890-talet slog igenom på teatern och han återvände gärna till genren mellan sina romaner och stora ”allvarliga” skådespel. Frågan är också om det inte var i enaktaren – liksom i novellen – han nådde längst i sitt författarskap. Man tänker helst på hans till synes så lätta men samtidigt utomordentligt skarpsynta människoskildring i det lilla formatet, då man nu räknar honom till den tyska prosans klassiker och en av de finaste dramatikerna i detta århundrade.

Han föddes 1862 i Wien och blev läkare liksom sin far. Närmare bestämt psykiatriker, vilket är värt att lägga märke till – hans patos som diktare var att studera människor, avslöja deras hemligheter, blottlägga deras inre med samma stränga observationsförmåga som en själsläkare. Doktorn och diktaren smälter ihop till en person i novellisten och dramatikern Arthur Schnitzler.

Det fanns en annan själsläkare i Wien vid denna tid: Sigmund Freud. Det var bara sex år mellan dem och det var ungefär samma problem de brottades med. Men framför allt levde de i samma miljö. Det är lockande att ställa frågan, om inte de människor, som kom till Freuds praktik och gav honom uppslaget till läran om neurosernas sammanhang med sexuella konflikter, i viss utsträckning var samma slags människor vi möter i Arthur Schnitzlers erotiska komedier.

Bakom det glada livet i kejsarstaden vid Donau, där klapprande hästhovar ackompanjerade de unga fruarnas utflykter med sina älskare i täckt droska, avtecknar sig den gamle enfaldige och stockkonservative Frans Josefs polisongprydda tyrannfysionomi. Den officiella moralen var sträng och grym. Det var inga fria och ohämmade människor, som lekte med elden i Arthur Schnitzlers eleganta noveller och skådespel. Själva livsglädjen var en illusion.

”Idag finns det inte längre några Bacchusfester”, säger diktaren Felix Staufner, ”för vårt kärleksliv är förgiftat. Det är förgiftat av lögn och självbedrägeri, av svartsjuka och ångest och dåligt samvete”.

Man skall lyssna till den inre tonen i Arthur Schnitzlers dialog, till den stämning av vemod och melankoli och weltschmerz, som ligger under hans skenbart så lätta och kvicka replikkonst. Det finns två grunddrifter i människosjälen enligt Sigmund Freud: könsdriften och dödsdriften. Arthur Schnitzler, ,som debuterade med en novell som hette ”Sterben”, och vann sin första stora berömmelse med ett skådespel som hette ”Liebelei”, är den sista, som skulle ha något att invända. Hans diktning kretsar kring dessa bägge poler. Kärleken är det ständiga motivet – och döden kastar sin skugga över oss alla. Vad blir då livet annat än en flyktig lek?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".