Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Mätbarhetspanik eller lycka är en ny lastbil

Allt fler röster höjs för att begreppet BNP som mått på välstånd är ofullständigt och måste bytas ut eller åtminstone kompletteras. En syn som jag till fullo delar. Och ett av de heta kandidaterna är begreppet lycka.

”Konst konsumtion och lycka” var också temat för ett samtal jag medverkade i under helgen och ”Politik för lycka” var rubriken för fredagens interpellationsdebatt i riksdagen.

Begreppet lycka kan tyckas oproblematiskt – ingen kan väl vara emot ökad lycka? Men jag är faktiskt tveksam.

Min första invändning handlar om att lycka redan är ett mål. Kapitalismen bygger på att få oss att tro att lycka är möjligt att uppnå. Genom högre lön, bättre bostad eller hälsa. Den vill i vart fall få oss att stäva efter att ständigt klättra lite högre mot något som skulle kunna vara, ja just lycka. Lyckobegreppet blir därför lätt individuellt och kan existera inom rådande värdeskala med fortsätt tävling som norm. Det kan till och med vara en motor för den ekonomiska tillväxten. 

Och jag är därför rädd att vi med lycka som mål bara fortsätter förenkla. Och blundar för de grundproblem som den ständigt ökande ekonomiska tillväxten för med sig. Framförallt i de försök som nu börjar göras att mäta lycka.

De blir lika ofullkomliga som försöken att mäta värdet av en konstnärlig verksamhet ett blommande äppelträd eller demokrati.

Vi måste tala om dessa värden på ett annat språk. Som dock allt fler verkar ha glömt.

Ett exempel på det och på synen på konst och kultur överlag gav vår finansminister uttryck för i fredagens debatt. Arbete, produktion och tillväxt stod inte oväntat i fokus när det gäller vår möjlighet att uppnå lycka menade Borg och vad gäller vårt behov av något därutöver sade han: ”Jag tror inte man kommer att föredra att gå runt på bokcaféer och kulturaftnar istället för att arbeta, jag tror att man vill vara i skogen och göra gallring. Det finns en skönhetskänsla i en ny lastbil som kommer ut från Scania och rullar iväg för att klara av timmertransporter.” (jag vet inte om Borg hade läst Marcej Zarembas artiklar om skogen de senaste veckorna men jag gissar att om han gjort det valt ett annat exempel)

I citatet blir det också tydligt att även skönhetsupplevelsen i det här fallet är kopplad till ett materiellt mätbart värde.

Jag tror inte att konst per automatik gör oss lyckligare. Och menar inte heller att vår finansminister eller sittande regering skulle vara ensamt ansvariga för denna utveckling eller detta synsätt. Vi är alla medskyldiga. Men ibland säger någon något som får en att se så mycket tydligare var vi är på väg. Och vad vi är på väg att förlora. Däremot tror jag att konst, liksom religion om det brukas rätt, kan hjälpa oss att stå ut med ofullkomligheten.

Och när jag funderar på vad som egentligen ligger till grund för den totala mätbarhetspanik som omgärdar hela vår tid undrar jag om det inte egentligen handlar om vår rädsla för att möta de obesvarade frågorna. Frågorna om varför vi är här och vart vi är på väg som vi alltid kommer att bära med oss och som alltid kommer att göra oss mottaliga för förenklade svar. För det är ju där vi hamnar om vi börjar tala om vad konst och kultur egentligen betyder.

Och jag undrar om inte mäthysterin grundar sig just i detta. Ett försök att ta kontroll över det okontrollerbara faktum som är livet. Mätbarheten som en flykt från vad det är att vara människa. Och visst är det enklare att ge en tavla betyget 3 på en skala mellan 1 och 10 eller sätta dess pris till tio miljoner. Och sedan tro att vi vet vad den är värd. Än att försöka tala om vilka frågor, tankar och drömmar den väcker.

Jag tror faktiskt att vi borde släppa begreppet lycka. Åtminstone som samhällsmål. Och istället erkänna att det kanske inte finns. I alla fall inte om man strävar efter det. Däremot vill jag inte förneka att det hela tiden och helt oannonserat alltid kommer att uppstå sekunder av mening i våra liv. När vi i total acceptans kan njuta av att solen skiner totalt befriade från alla anspråk på något annat. Något bättre.

Jag tror snarare än lycka att det är ett ofullkomlighetsbejaknade vi borde sträva efter. Eller som en kvinna jag talade med nyligen som sa: jag har efter alla år kommit till insikt: Jag vill inte ha det bättre. Jag vill ha det bra. Hon förstod nog inte vilket hot mot hela vårt samhällssystem hon är.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".