Besök på Tensta konsthall

Sitter på tunnelbanan på väg från Tensta. Har tillbringat lördagens eftermiddag på konsthallen. Två timmar. Men det hade behövs fler och jag kommer att åka tillbaka.

Plötsligt blir det biljettkontroll. Jag rycker till. Tycker alltid det är lite obehagligt. Att bli granskad. Tänk om jag tappat remsan efter jag gått genom spärrarna. Det hände faktiskt en gång för flera år sedan, men ingen trodde mig. Fast jag talade sanning. Annat var det under den korta period i mitt liv när jag faktiskt plankade. Då åkte jag fast många gånger men klarade mig alltid utan böter. Sanningen varar uppenbarligen inte alltid längst. Den räcker i vart fall inte alltid.

Denna gång tänker jag dock mest på den senaste tidens upptrappade jakt på papperslösa. Det är mycket folk i vagnen. Och så här långt utanför centrum är jag rätt ensam om mitt kritvita utseende. Hur många i den här vagnen kan inom ett par minuter ha fått hela sitt liv förändrat? Jag vill inte veta.

Utställningen på Tensta konsthall hade rubriken ”samhället utan egenskaper.” Och med denna i ryggen ser man linjerna genom historien. Och skönjer tydligt hur blind människan alltid är för sin samtids stora misstag. Dess förtryck och dess maktstrukturer.

I ett av verken berättas att en socialdemokratisk politiker 1939 föreslog Hitler till Nobels fredspris. I samma verk finns rasläran, texter om tvångssteriliseringar och slutligen ett dokument från ”sovrum för levande historia.”

Och medan kontrollanterna går runt i vagnen är det som att utställningens komplexitet framträder allt tydligare. Där finns en norsk pojke, kanske runt 9 år, som jämför skolan med slavarna som byggde Egyptens pyramider. Han kan inte heller se meningen i att de ska springa runt i skogen som en skock får och orientera efter en karta som läraren har ritat upp och själv vet var alla konrollerna ligger. Han vill springa fritt. Pojken har garanterat fått någon slags bokstavsdiagnos och säkert medicinering.

Utställningen är en berättelse om hur samhället alltid i gott syfte velat skapa den perfekta människan. Men hur fel det blir varje gång man snävar av normalitetsbegreppet.

Och det är utställningens storhet. Det är inget sovrum för levande historia. Det är levande historia. Och när man ser historien på detta sätt framträder också parallellerna till vår samtid i alla sin skärpa. Och när jag läser om den stoppade Ulrike Meinhof utställningen på kulturhuset i slutet av 70 talet går tankarna osökt till Elisabeth Olsson Wallin som nu tvingats be drottningen om ursäkt för sin samhällskritiska satir. Men också till höstens stora debatter om bortplockade böcker och tecknade figurer.

Och när kontrollanterna nu hunnit fram till en barnfamilj som förtvivlat försöker förklara varför de inte har tillräckligt många stämplar, ringer den lilla pojkens frågor i mina öron. För varför är det förbjudet att leka herren på täppan på skolgården när det är det liv som det samhälle vi skapat erbjuder?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".