Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

Sommarläsning

Inspirerad av NEO:s genomgång av politikernas sommarläsning (som bekräftade alla fördomar av vem som ämnade läsa vad) beslutade jag att försöka att inte gå i samma fälla och fylla på tankarna med sånt som enbart skulle understryka en redan existerande uppfattning om sakernas tillstånd. Detta ledde till en mycket intressant parallelläsning av två tänkare som nog själva hellre skulle dö än själva säga att de har något gemensamt: Martin Luther King och Ayn Rand. King har jag läst tidigare och Rand var jag nyfiken på eftersom Timbro under våren satsat så hårt på en nylansering.

Men det finns faktiskt en högsta gemensamma nämnare som förenar dem och det är tilltron till människan som en fritt tänkande varelse och det ansvar det för med sig. Här finns citat där det skulle vara omöjligt att skilja den ena från den andra. King är inte nådig mot en kyrka som ofta använt religionen som ursäkt för att slippa tänka själv och ta moraliskt ansvar. Och Rand säger att visst är man fri att välja att vara omedveten  och tankeslö, men straffet för sin omedvetenhet kommer man aldrig undan.

Och här har de två stora likheter med ännu en tänkare. Hannah Arendt.

Men det riktigt intressanta med att lägga dessa texter bredvid varandra blir att de drar så radikalt olika slutsatser av denna grundtes. För efter denna utkristalliseras två stora skiljelinjer. Den första handlar om hur långt detta ansvar sträcker sig. För där Rand inte ens kan skriva orden samhälle, kollektivtrafik eller ekosystem utan att använda situationstecken (ty för henne finns inget som hänger ihop. Inget som är beroende av något annat. Inga sammanhang som kan bli större än dess enskilda delar.)  Där är ju King genom sin icke våldslära en av våra största altruister. Den andra skiljelinjen handlar om synen på motsägelser. Båda är överens om att människan ofta handlar irrationellt och mot sitt eget bästa. Hos King finns dock en förståelse och en förlåtelse för detta. Det har gått igen genom historien och kommer alltid att göra som en del av en stora gåtan det innebär att vara människa. Men hos Rand finns ingen försoning med detta faktum. Allt prat om människans komplexitet är bara en flykt undan ett eget ansvar eftersom vi alltid har ett val att handla rätt. Och på så sätt kan hon därefter helt logiskt argumentera sig fram till att ren egoism är högsta moral och att den rena kapitalismen är det enda rättvisa systemet. Och jag förstår. Det är intellektuell gymnastik och bitvis oerhört underhållande men också skrämmande. Rand tillhör den där typen av extrema tänkare som ger en som läsare glasögon med vilka man kan genomskåda på vilka värderingar det samhälle man lever i bygger.

Och när hon liksom King kommer fram till att det enda sättet att förgöra en fiende är med kärlek drar jag efter andan. Hur går det ihop? Men ett par rader längre ner finner jag förklaringen. Naturligtvis. ”Kärleken till den fulländade människan. ”

Sommaren på Öland med dessa tänkare och ett par hundra av världsdramatikens klassiker (som jag lyssnat på inför kommande släpp i radioteaterbiblioteket) har lärt mig mycket. Att varje dag se tusentals växter blomma och vissna. Att se hur torka och regn påverkar färgerna. Att för var dag bli varse nya fåglar och insekter. Att se hö slås och tas in. Får beta och solen varje kväll gå ner i havet. Att anpassa sig efter den enda buss som går men finna ro och tacksamhet över att den faktiskt gör det. Att dagligen pendla mellan den största ensamhet och den oerhörda känsla av frihet som ensamheten för med sig och inse att det kommer gå ett år till nästa gång jag möter detta, mig själv, nästa gång. Att inte veta vad som hänt mig då. Vad som hänt mina närmaste då. Allt detta gör att läsningen av Rand för var dag blir allt svårare. Och även om jag förstår mer och mer av  resonemangets logik glider jag längre och lägre från värderingarnas botten. Det är så uppenbart att hon missar något fundamentalt. Kanske det allra största.

Och när jag avslutar min vistelse här med att lyssna på Leo Tolstojs Anna Karenina som Rand kallar det mest ondskefulla litteratur som skrivits känner jag att jag landat.

I en tro på att människan bara är en liten del av något mycket större och i en ödmjukhet inför detta faktum. Att vi alla, när vi minst anar det kommer behöva en annan människas hjälp, eller mångas och att den kraft som frigörs när man erkänner att allt hänger ihop är så mycket större än vad den enskilda människan hur logisk och konsekvent hon än är, någonsin kommer att kunna åstadkomma.

Tack Timbro för att ni gav mig detta!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".