Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Fantastiska öden och världar – klassiska och nyskrivna dramaupplevelser.

På Apelryd

Publicerat tisdag 13 augusti 2013 kl 12.29

I helgen gick det femte Apelrydsseminariet av stapeln i Båstad. Temat var mod och jämställdhet och världshistorien hade fått äran att inleda med en liveinspelning inför publik. Vi hade valt pjäsen om Petra Kelly, vilken jag skrivit som ett samtal mellan Petra och hennes man den kväll som avslutas med att han skjuter henne. Och samtalet var förlagt till en pub med storbildsskärm under fotbolls EM för damer.

Så var tanken att deras täta dialog de sista timmarna i livet skulle accompanjeras av en blandning av jubel över mål och förnedrade slagord riktade mot dessa framgångsrika idrottskvinnor. Dessa skulle publiken få framföra. Den publik som kommit för att diskutera hur långt vi egentligen kommit med jämställdheten. Kort innan evenemanget fick vi dock veta att den tid vi trodde vi hade till vårt förfogande 30 min i själva verket var 5 och i bästa fall kunde stretchas till 15 och jag, vi, ser hela idén falla.

Och sliten mellan min vilja att vara arrangörerna till lags och respektera tidsramarna och att göra en bra inspelning håller jag till slut på att gå i bitar och överväger att ställa in allt. Då säger Augustin, regissör för världshistorien, de förlösande orden: Men du. Vi leker att vi är vita medelålders män som väger en sådär 100 kg. Vad skulle de ha gjort? Skulle de ha brytt sig om tidsramarna? De skulle bara fokuserat på att göra ett bra jobb. Ska vi inte bara köra? Precis som vi tänkt. Som om vi hade våra 30 min. Ingen kommer att stoppa oss och så ser vi istället till att ge publiken något riktigt bra.

Och jag inser med en skräckblandad förtjusning att det är det enda vi kan göra och säger: fast då måste vi också lova att hålla varandra om ryggen som vita medelålders män runt 100 kg skulle ha gjort. Naturligtvis säger Augustin. Och sedan kör vi! Och det blir bra! Och resultatet kommer ni att höra den 29 november.

Redan dagen efter blev jag dock tvungen att åter begagna mig av min nya metod. Då visade det sig nämligen att det avslutningsanförande jag var ombedd att hålla hade flyttats från stora scenen till matsalen, där det varken fanns mygga eller podium och jag insåg att ingen vare sig skulle höra eller se det tal jag lagt timmar på att förbereda och rest över halva Sverige för att framföra.

Jag vägrade helt enkelt och sa vänligt men bestämt nej. Mitt tal ska hållas på stora scenen. Det är skrivet för den. Texten behöver det fokus som bara finns där och jag behöver en mygga. Ni kommer helt enkelt att få en mycket bättre avslutning på konferensen om vi flyttar talet. Jag vet det.

Och det lyckades!

I det talet avslöjade jag bla. varför jag aldrig kallat mig feminist. Men den bekännelsen spar jag till nästa blogg.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".