Är ideologierna döda?

Är ideologierna döda? Var rubriken på ett samtal jag deltog i under helgen. Vi fick fem minuter på oss att besvara frågan och mitt svar löd som följer:

Ja. Ideologierna är döda. Om vi talar i plural. Men ideologin är inte död. Det lever och är starkare än någonsin. Just för att den är ensam.

Reinfeldt varnade redan som 28-åring i boken ”Det sovande folket” för att vi skulle hamna i en enpartistat. Där är vi dock inte. Vi har en stat med flera partier men en ideologi och frågan är om inte det är värre.

Och värre ändå. Är att det är att det är en ideologi som de allra flesta skäms för.

Den klassiska lösningen på skuldproblematik är ett offer. Det går igen genom historien och i de allra flesta religioner. Och så även här i vår sekulariserade sk. upplysta tid: Istället för att tala om ideologi, ta fram en syndabock som felat och som offras för att vi andra ska kunna fortsätta som vanligt.

Jag skulle nog kunna ägna resten av denna text åt att lista personer men nöjer mig med den senaste veckans offer.

Lundsberg och arbetsförmedlingens GD och jag börjar på Lundsberg. Rektorn sparkas, styrelsen avgår, skolan stängs och eleverna gråter. År av mobbing och pennalism har förvandlats till personliga snyfthistorier och några personer som inte tagit sitt ansvar.

Men vad handlar det om egentligen? Varför har ingen agerat under alla dessa år? Troligtvis för att alla tecken på mobbing alla tidigare händelser faktiskt stärkt skolans varumärke. För att allt detta är uttryck för det förakt för svaghet som dessa elever, andra elever och egentligen vi alla måste fostras till för att kunna bli t.ex företagsledare och bygga en textilfabrik i Bangladesh och fortsätta tro att vi gör en god gärning för de fattiga. Och det vet de föräldrar som satt sina barn på skolan.

Men när strykjärnet bränner någon för nära då blottläggs plötsligt den människosyn vi inte vill kännas vid att vårt samhälle kräver. Och sist av allt vill tala om.

Sen var det Arbetsförmedlingen. Och det område där den enda ideologin är som tydligast är nog i synen på arbete.

”Dygd” skriver Ayn Rand, ”är ett erkännande av att det är genom produktivt arbete som människans intellekt upprätthåller hennes liv, som frigör människan från nödvändigheten att anpassa sig till sin omgivning, som alla djur gör och som ger henne makten att anpassa omgivningen efter sina egna önskemål. Produktivt arbete är människans väg till obegränsad prestation. Det frammanar de ädlaste egenskaperna i hennes karaktär kreativitet och ambition.”

Och mer eller mindre inlindat är det Rands arbetslinje som gäller för alla våra partier.

Det är bara det att den inte fungerar längre.

Det börjar bli uppenbart för allt fler att det hjul av resursutnyttjande, produktion och konsumtion som i decennier snurrat allt snabbare för att bygga vårt välstånd  inte rullar själv längre. Att omgivningen inte anpassar sig efter människan. Att det kanske är vi som måste anpassa oss. Det är dock en tanke som är så obehaglig för de flesta att det ännu är enklare att sätta på sig skygglapparna och säga att krisen, kriserna är tillfälliga och beordra mer av de lösningar som tidigare fungerat: Ökad resursanvändning ökad produktion, ökad konsumtion och fler i arbete.

Och mitt i skarven mellan verkligheten och berättelsen om verkligheten står arbetsförmedlingen med ett omöjligt uppdrag. Och förvandlas från en kugge i hjulet till systemets soptipp där avfallshögarna växter allt snabbare.

Och det vill vi slippa se. Enklare då att utse en ansvarig och göra ett offer så vi slipper att tala om att arbetslösheten inte kommer kunna lösas inom nuvarande ekonomiska system. Att ny teknik kommer göra all produktion mer effektiv och kräva allt mindre personal så att oavsett hur mycket vi konsumerar kommer inte jobben bli fler. Ett offer är enklare än att tala om att resurserna inte heller skulle räcka till en bråkdel av den konsumtion som skulle krävas för att fortsätta som förr.

Det som gör oss tillmänniskor är vår förmåga till och därmed också skyldighet att tänka fritt. Det menar stora tänkare från många håll.

Det som gör oss till ett samhälle, till en demokrati, är vår förmåga och därmed också skyldighet att ta till vara denna mångfald av röster.

Och det är detta ansvar vi sviker när vi idag övergivit ideologierna för ideologin.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".