Om detta är feminism

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag på Apelrydsseminariet och jag lovade i en blogg därefter att förtydliga varför jag alltid haft svårt att kalla mig feminist. För så är det. Men så har jag aldrig heller klarat av att tillhöra ett parti eller en kyrka. Nu har jag till och med svårt att kalla mig kulturarbetare. (Det började efter att kulturministern blev intervjuad i DNs serie ”Hej kulturarbetare”) Jag föredrar att säga att jag är konstnär eller fri intellektuell. Och det kommer sig av den överhängande risken för kidnappning.

Första gången jag blev varse detta var när jag reflekterade över vad som egentligen hänt efter det att vi startade Skuggutredningen 2008. Den växte snabbt och engagerade många kulturarbetare och organisationer över hela landet. Den blev så populär till slut att politiker från alla partier kom att omfamna den. Helt plötsligt talade alla om kultur. På 5 år fullkomligt exploderade exempelvis antalet seminarier i Almedalen som handlade om kultur från 0 – flera hundra.

Men vad är det egentligen vi talar om? Kultur och tillväxt. Kreativa näringar. Kultur och hälsa. Kultur på recept. Vi har i hög grad ersatt moraliska argument med ekonomiska. Tekniken är klassisk. Motståndet har kidnappats och förvandlas till något som passar in i den gängse ordningen.

Och snart är feminismen där också. Delvis är den redan det. Hur ofta hör vi inte att företag med 50 % kvinnor i styrelserummen är mer lönsamma. Att jämställda länder har bättre konkurrenskraft osv.

Men är verkligen stadsministerns feminist för att han nu är positiv till kvotering av kvinnor till bolagens styrelser. Är det överhuvudtaget en feministisk fråga?

Om HM, SAAB eller NORDEA skulle ha 50% kvinnor i sina styrelser gör det dem till mer feministiska företag? Bedriver EU en feministisk politik för att det styrs av Angela Merkel och Christine Lagarde?

Blir militären feministisk för att det är 50% kvinnor i armén och man har börjat sy uniformer anpassade för kvinnors kroppar?

I så fall är jag inte feminist.

Inte heller om det är feminism att anordna skönhetstävlingar för minskadade kvinnor.

Ja det finns faktiskt en sådan tävling. Miss Landmina. I katalogen kan man bl.a läsa om Miss Battambang. 18 år. Student från Pyon Yang. Kläderna hon bär är från American Appareil och kostar 32 dollar. Skorna kommer från Myff design och kostar 17 dollar. Minan som tagit hennes ena ben heter PMA-2 och är tillverkad i Jugoslavien och kostar 10 dollar.

Om RUT-avdraget är feminism är jag inte feminist. För jag tror att vi behöver städa våra egna hem. (Men självfallet ska både män och kvinnor göra det.) Men jag tror att vi behöver se vad vi lämnar efter oss både som enskilda och som samhällen. RUT-avdraget är, tänker jag, på det personliga planet vad vi som nation gör när vi fraktar vårt elektronikskrot till Ghana och tycker att vi är goda för att vi ger fattiga människor jobb, eller när vi gräver ner vårt livsfarliga kärnavfall i ett berg och täcker över i hopp om att ingen ska hitta inom 100.000 år. Vi tror att vi kan köpa oss fria från skuld.

För det passar in i vår tids berättelse.

Och jag tror vi måste lära oss höra varningsklockarna när ord som en gång innehållit ett motstånd plötsligt omfamnas av alla.

Det må vara kultur, demokrati, hållbarhet eller feminism. Men då är det något som inte stämmer.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".