1 av 4
Enligt Elisabeth Stensson har Trabanten en marschfart på 80-90 km i timmen. Däremot saknas fläkt. Foto: Lars Andersson/Sveriges Radio.
2 av 4
Trabanten började byggas 1957 och slutade tillverkas först 1992, när muren föll. Foto: Lars Andersson/Sveriges Radio.
3 av 4
En Wartburg ansågs vara lite lyxigare än den enkla folkbilen Trabant. Foto: Lars Andersson/Sveriges Radio.
4 av 4
Elisabeth Stensson och Kjell Aronsson. Foto: Lars Andersson/Sveriges Radio.

Samlar Trabanter - DDR-bilar av tveksam kvalitet

"Bensinpump som på en moped"
5:47 min

Ett tämligen udda intresse – det har Kjell Aronsson och Elisabeth Stensson, som bor utanför Falköping. Hemma på gården står flera Trabanter och andra gamla östtyska fordon.

Ingen kan väl påstå att det är en åkupplevelse av det mer luxuösa slaget. Ska man puttra runt i en gammal Trabant-tvåtaktare från det forna Östtyskland får man snarare räkna med att det både skumpar, låter och luktar. Och be en stilla bön om att man inte dundrar rätt in i Falköpingsbussen ute på riksväg 47. Karossen är nämligen tillverkad av härdplast förstärkt med återvunnen bomull.

– Det är ju en bil från en annan tid och ett annat system. I DDR efter kriget stod man med två tomma händer och skulle skapa någonting trots att man till exempel inte hade någon plåt. Det gjorde att man fick börja experimentera med diverse plastmaterial och då kom fram till det som man sedan byggde bilen av - det vill säga duroplasten, som är gjord av kortfibrig rysk bomull och fenolharts. Visst var det en knepig lösning, men det fungerade ända fram till -91. Fast det är klart, när muren föll så sprack det. Då fanns det ingen marknad kvar för de här bilarna, säger Kjell Aronsson.

Tveksam kvalitet
Trabanten började byggas i Östtyskland 1957 av den statliga fordonstillverkaren IFA och slutade tillverkas först 1992. Förutom trabanter tillverkade IFA även den lite "lyxigare" personbilen Wartburg och en lastbil som hette Barkas. Tanken med trabanten var att det skulle bli en billig och stabil folkbil, men på grund av råvarubristen blev det lite si och så med kvaliteten.

– Det är klart att man inte kan jämföra en Trabant med en modern västbil. Fast själv kör jag en Trabant som vardagsbil hela somrarna och har inga problem med det. Fast det är klart - rostskyddet håller ju inte modern standard så vintersaltet tar hårt på bilen. Men visst finns det folk i Sverige som kör dem året runt.

Imponerande samling
Kjell berättar att hans eget intresse väcktes redan i början av 1980-talet, men att det var först år 2006 som han köpte sin första Trabant för det facila priset av 10 000 kronor. Idag har han och sambon Elisabeth Stensson flera DDR-fordon hemma på sin gård i Kättilstorp utanför Falkping.

– Förutom att vi har två trabanter och tre Wartburg-bilar i körbart skick så har vi också flera andra fordon i varierande grad av förfall. Dessutom har vi en husvagn från IFA som vi ofta är ute och åker med på somrarna, säger Elisabeth Stensson.

På resorna träffar de massor med andra Trabant-entusiaster både i Sverige och Europa, och faktum är att den svenska Trabantklubb de själva tillhör har fått allt fler medlemmar på senaste tiden.

– Visst växer intresset. I Tyskland är det förstås stort, där finns det en klubb i varje stad. Här i Sverige har vi en klubb på runt 80 medlemmar, och vi blir fler och fler medlemmar för varje år.

Inga nördar
Till skillnad från många andra bilsamlare så är Kjell och Elisabeth inga nördar som låter sina kulföremål stå oanvända och samla damm. Det viktigaste för dom är just det där med åka ut på Trabant-träffar och träffa likasinnade.

– Det är det som är den egentliga grejen, tycker jag. Vi har ju kompisar idag i både Tyskland, Holland och lite varstans. Vi är sociala människor båda två och gillar att träffa folk, säger Kjell Aronsson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".