Mariestad

Familjen Markovic får stanna i Sverige

"We are gonna live in Sweden now"
4:33 min

Den serbiska familjen Markovic i Mariestad har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. I tre års tid har de kämpat mot Migrationsverkets beslutat att utvisa dem, trots att 16-åriga dottern Anabela är apatisk. Nu hoppas familjen att hon snart ska vakna.

När P4 Skaraborg besöker familjen Markovic i deras tillfälliga lägenhet i Mariestad är stämningen inte lika orolig som när vi var där i oktober. Då hade familjen precis fått avslag på sin andra ansökan om uppehållstillstånd, och varje gång någon knackade på dörren trodde de att det var polisen som var där för att hämta dem.

Nu har de fått reda på att de beviljats permanent uppehållstillstånd och kan äntligen andas ut. Men någon riktig glädje har inte infunnit sig än. Det är omöjligt att vara glad när dottern Anabela fortfarande är apatisk, säger pappan Albert.

- Jag kan inte säga att jag är superglad. Men å andra sidan kommer vi leva i Sverige nu, så min dotter är i säkerhet.

Albert säger att han hoppas på att Anabela kommer att bli bättre nu när familjen inte behöver oroa sig över över att bli utvisade.

Hon har varit helt apatisk i snart ett år, som en följd av de traumatiska upplevelser och den förföljelse de utsattes för i hemlandet Serbien på grund av att de är romer. Och hennes tillstånd har blivit sämre under de senaste månaderna, kanske som en följd av hur dåligt familjen mådde efter Migrationsverkets avslag.

Det var delvis på grund av hennes försämrade tillstånd som deras tredje asylansökan beviljades.

Mamma Lina säger varje dag till Anabela att hon inte behöver vara rädd längre.

- Vi pratar och säger "vi går inte tillbaka, vi stannar här. Du, jag, din pappa, din bror..." Men vi har ingen kontakt med Anabela. Hon har inte öppna ögon eller någonting. Ingenting.

Tror ni att hon hör vad ni säger?

- Ja, läkare säger att hon hör, men hon kan inte svara, säger mamma Lina.

Anabela ligger oftast i en säng i ett av lägenhetens tre rum. Hennes ögon är slutna. Hade det inte varit för att ena axeln ständigt rör sig upp och ned i en slags krampliknande rörelse hade det sett ut som att hon sov.

När det är dags för Lina att sondmata sin dotter lyfter hon henne ur sängen och sätter henne i en rullstol. Hon ger tio sprutor sondmat genom en slang i näsan, fyra gånger om dagen.

- Det är svårt för mig. Jag har inte sett Anabelas leende på lång lång tid. Förstår du, en mamma, man är gravid. Babyn kom, allt är bra. Så en dag känner du inte ditt barn. För mig är det jättesvårt, säger mamma Lina på bruten svenska.

- Jag ser flickor gå och promenera, gå till skolan... Men jag ser på min dotter. Hon gör inte det. Jag har sån smärta för min dotter.

Pappa Albert och mamma Linas vardag går just nu ut på att få Anabela att bli frisk. De tar henne till sjukhuset ungefär en gång varannan vecka, sondmatar henne och försöker få henne att förstå att de är i säkerhet nu.

Alberts ansikte lyser upp när han tänker på Anabelas framtid i Sverige. Om att hon kommer kunna gå ut själv, gå och köpa choklad i affären och träffa kompisar. Bara hon vaknar.

- Om jag ser Anabela gå ut själv, gå och köpa någonting, kanske kläder och choklad eller en cola att dricka... Kanske kommer hon ha kompisar, och hon kommer att gå i skolan.

- Vi måste kämpa för våran dotter. Hon måste bli okej en dag, men vi vet inte hur lång tid hon behöver, säger Albert Markovic.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".