Agnetha Motage: Malin G Pettersson/Sveriges radio

Så reagerade lyssnarna på vår granskning av ECT

Många har berörts av historien om 63-åriga Agnetha som dog när hon vårdades för depression. Flera är tveksamma till den elbehandling hon fick på Skaraborgs sjukhus.

Reaktionerna har strömmat in både via telefon, mail och via sociala medier. Granskningen har även nått långt utanför Skaraborg.

Det handlar om personer med erfarenhet av ECT, men också om människor som djupt berörts av familjens berättelse om Agnetha. Inte minst sedan Agnetha, som var tveksam till elbehandlingen, övertalats att ta emot den. Efter behandlingarna fick Agnetha flera anfall, det sista ledde till så svåra hjärnskador att hon senare avled på sjukhus.

– Fruktansvärt hemsk och tragiskt, undrar hur många som övertalas till denna kontroversiella behandling, skriver Karin Denke på P4 Skaraborgs Facebooksida.

Här kan man också läsa Felicia Alfredssons reaktion. Hon har själv sett behandlingen på nära håll: 

– Första behandlingsomgången var nödvändig för att bryta en depression. Bra resultat. Andra omgången var jätteläskig. Minnet försvann samtidigt som personligheten. Behandlingen avbröts som tur var.

Flera uppmanar familjen att stå på sig och att någon får stå till svars för det som hänt. 

Agnethas son Markus Karlsson beskriver att han tycker det är skönt att P4 Skaraborg granskat mammans död. 

– ... Det känns väldigt skönt att det har kommit till denna punkt,att det hela lyfts upp av media. Jag/vi hoppas innerligt att det öppnar ögon och öron hos folk,och att man på nåt sätt lär sig att se hela människan... 


Flera personer har också hört av sig direkt till vår reporter Pernilla Wadebäck.

Här är en del av de mail- och telefonreaktioner som hon fått. 

Man, Grästorp:

Är bipolär och har fått cirka 40 ECT på NÄL och i Falköping. Jag klarar inte att jobba fullt ut, har migrän och tappar minnet. När jag går kan jag plötsligt stanna till och inte veta var jag ska. Påbörjar en mening men det kommer ingen fortsättning för jag har glömt vad jag ska säga. När man är psykiskt sjuk känns det som att man inte hör till samhället, folk ser ner på en även inom vården och det är jäkligt tungt när man inte mår bra.

Kvinna, Stockholm: 

Jag har följt Agnethas historia som ni har uppmärksammat. Och jag är väldigt tacksam över att ni belyser denna fruktansvärda historia och därmed även lyfter denna fråga som så få vill ta prata om i vårt land.

Jag har själv fått elchocker för snart åtta år sedan, vilket gav mig kognitiva skador samt posttraumatiskt stressyndrom som jag lever med än i dag. Efter min erfarenhet så har jag startat stödgrupper på Facebook.

Man, Falkenberg: 

My wife dropped so low in the end. ECT came and my shame as a husband is so heavy. I could have stopped this. Or could I? This Swedish way of not speaking out is causing so so many problems. No one will talk about their sick homes. Depression comes and still it has to be kept quiet. Thank you for your report. Agnetha is not alone. Agnethas family like me are left with sadness.

Man, Skaraborg: 

Läkaren sa att enda kvarvarande alternativet var ECT. Varken jag eller hon ville detta, men blev övertalade. När hon inte blev bättre ville vi avsluta behandlingen men de sa hela tiden att det behövs fler tills hon fått 8 ECT-behandlingar. Då hade hon nästan inga minnen från ett par år tillbaka.
Det kommer tillbaks sa de då.
Efter drygt ett år är det fortfarande borta och närminnet är jättedåligt.
Under vårdtiden hade de ingen kontakt med oss anhöriga om vi inte tjatade oss till info mm. Vi anhöriga har inte heller erbjudits stöd eller hjälp.
Man orkar inte hur mycket som helst.


Man, Skövde: 

Ville bli fri från depressionen och rekommenderades ECT. Efter fyra till fem behandlingar blev allt dimmigt, jag kände mig inte klar i huvudet. Skrevs ut från psyk och gjorde återstående tre ECT-behandlingar polikliniskt.

När jag var utomlands på jobb och skulle åka från vår bostad för att köpa mat så försvinner lokalsinnet och jag kör runt i bilen i 6-7 timmar. Är helt slut när jag är tillbaks på boendet och dagen efter när jag ska jobba rasar allt, jag hittar inte reglagen i bilen och har ingen minnesfunktion. Jag får en psykos och tror att mitt ansikte smälter. Får muskelryckningar och kramper.
Blir inlagd på sjukhus utomlands i en månad.

Hemma i Skövde har det tagit mig ett år att lära mig hitta igen, jag tappar närminnet och glömmer till exempel var jag lagt ifrån mig pengar och nycklar. Jag har påtalat mina problem för vården och en läkare sa att det kan vara en hjärnskada men ingen vill intyga det skriftligt.




Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".