1 av 2
Daniel Larsson cyklar genom USA
2 av 2
Daniel Larsson, kontinentcyklist.

Följ Daniel på cykel genom USA

18-årige Daniel Larsson från Vänersborg är diabetiker men har trots det alltid haft en dröm... att få cykla tvärs igenom USA. En dag sökte han stipendium i hopp om att drömmen skulle kunna gå att genomföra. Han fick stipendiet och nu blir drömmen verklighet. Fr.o.m den 12 juni och 69 dagar framöver tar han sig tvärs över USA. Han startar i San Fransico och slutar i New York. I Sommarmorron kan du höra hans rapporter med jämna mellanrum men Daniel har också lovat att skriva om sina strapatser.

Här är Daniels dagboksblogg i SR Radio Väst:
Torsdag den 9 augusti

När vinden blåser i ostlig riktning, när trafiken inte är alltför tät, eller när vi verkligen vill, så känner vi lukten av det. Den karekteristiska lukten jag så väl känner igen hemifrån. Den får mig att sakna familj, vänner, mat och Sverige. Jag pratar naturligtvis om doften som kommer ifrån det salta Atlanten. Med bara 30 mil kvar så kanns det ändå nerifrån fotknölarna upp till pannan att vi är nära. Vi är så nära på att klara av att cykla över USA!

Appalacherna är den sista och ostligaste bergskedjan i USA. Trötta, slitna, men ända positiva, har vi kämpat oss över den vackert skogsbeklädda kedjan. Nu har vi bara en transportsträcka parallellt med motorvägen kvar innan vi når havet vid Washinton D.C.

Ibland är det mentalt jobbigt att stiga upp tidigt på morgonen, sätta sig på cykeln i 45-gradig hetta (de varnar folk för att gå ut överhuvudtaget!) och cykla sina 10-12 mil varje dag. Men då gäller det att se positiva bilder framför sig. Jag ser när jag och pappa kommer över ett litet krön och ser det klara havsvattnet. Då vet jag, att vi kommer att bli vinnare.

Inte vinnare som i en tävling, utan i något mycket större. Vi har klarat av att cykla över en kontinent, genom samarbete och genom att stötta varandra. Vi har klarat av den fysiska utmaningen det är att varje dag nöta 6 timmars cykel. Men nu har vi bara 3 dagars cykling kvar innan vi anländer till USA:s stolta huvudstad, president Bushs bostadsort. Och jag vet, att vi kommer att känna oss, och vara, vinnare.
/Danne

Onsdag den 1 augusti

7 veckor, 49 dagar och 400 mil. Så långt har det gått sedan vi lämnade San Fransiscos trygga hamn, ut mot det okända äventyret. Vi har kommit in i Kentucky efter att ha kämpat oss igenom Missouris rullande backar. Världens, troligtvis, äldsta bergskedja, The Ozarks, löper genom Missouri och gör cyklingen till en berg- och dalbane liknande upplevelse.

När vi gjort våra 11-12 mil på eftermiddagarna kändes benen som gamla Pommes på en snabbmatsrestaurang. Rapporterna hemifrån säger att det har regnat nästan konstant sedan vi lämnade Sverige. Tydligen helt rätt sommar att sticka då!
Som tröst kan jag ju säga att vi också har haft regn. I 10 minuter ungefär...Det regn som kommit har istället fallit under natten när vi tryggt legat nedbäddade i en skön säng eller på liggunderlagen vi tagit med oss.Hemlängtan börjar dock, trots vädret, infinna sig.
Självklart saknar jag familjen och vännerna, maten och drycken. Men mest av allt kanske jag saknar att bara sitta ner i en mjuk soffa och bara titta in i en vägg. En svensk vägg.

Men nu har vi bara dryga 150 mil kvar. En sträcka som faktiskt inte känns alltför lång. Nu har vi ju något att se fram emot mer än alla nya upplevelser. Om 3 veckor kommer vi att vara hemma i Vänersborg. Hemma i Sverige!!!
/ Danne


Tisdag den 24 juli

När man levt i USA i nästan sex veckor börjar man få perspektiv på saker och ting. Sverige är ganska bra trots allt. För mig som diabetiker skulle det bli fruktansvart dyrt att leva i Amerika. Istället for att gå till apoteket och hämta ut mina statligt finansierade mediciner skulle jag vara tvungen att gå till Wal-Mart och handla för kanske 500 kr/veckan.

Amerikanarna är ocksa mycket rakare, på gott och ont. Som jag nämnt i tidigare blogg-inlägg och också i radiointervjun har vi ofta blivit inbjudna att bo hemma hos folk. Det är lika spannande varje gång och vi får verkligen se hur amerikanen lever. Ibland kan det bli lite påträngande också, men jag tycker ändå att det är ett härligt folk!

Vi är i Kansas i ett par dagar till. Vägarna här är lite speciella. De går som i ett rutnät med 1 mile (1,6 km) mellan varje korsning. Detta för att bönderna lättare skall kunna veta vad som är deras mark och inte. För oss som cyklar blir det lätt att räkna hur långt vi cyklar. Det kan vara lite jobbigt när man ser en rak väg ända till horisonten och mile-passeringarna segar sig förbi...

/Danne

Torsdag den 19 juli

11 312 for. Så högt över havet var vi på den högsta punkten på Klippiga Bergen. Det kändes helt klart att luften var tunnare där uppe, för när jag satte in en extra spurt för att visa musklerna, vek sig benen på mig. Jag var inte i närheten av att hinna syrtesätta musklerna.

Men nu är vi i flackare områden och dagsetapperna blir längre och lättare. Den längsta etappen hittills är 17 mil och tog hela dagen att genomföra. Men de dagar vi inte cyklar lika långt har vi ganska mycket tid att besöka de små samhällena vi åker igenom. Vi kommer till Escalante och blir infångade av en man som vill lära oss allt om USA:s nya nationalpark. Vi kommer till Ordway där en bibliotikarie springer efter oss och ropar att hon har lediga datorer. Vi kommer till Dolores där en man med ett öga, sittandes i en rullstol, vill visa upp sin Chevrolet från 1941.
Sadelns hårda kanster skaver in i mina vaxade lårmuskler. När inte vaselin fungerar så gäller det att tänka på något annat. Jag försöker med musik i öronen och det lyckas ganska bra.

Kvällens dusch tar mig dock snabbt tillbaka till verkligheten när det bränner till. Jag vet inte vem som sa det, men det gäller än: ”Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen”.

Jag väljer att tro på det. Jag måste tro på det.

/Danne

Torsdag den 5 Juli

En natt sov vi mitt ute i vildmarken. Efter att ha krupit under ett staket gömde vi vårt tält bakom några stora granar. Den kvällen satt vi på en berghäll och lagade pasta med chili. Framför oss gick solen ned bakom de stora bergen och omkring oss var det alldeles tyst.
Det enda som hördes var någon hjort som då och då skuttade fram. Maten smakade underbart och vi somnade gott den natten. Vill du läsa mer om vad som hände under natten, läs min dagbok pa www.kontinentcyklisten.se.

Även Utah har lagts till handlingarna och ett fantastiskt vackert Colorado har omfamnat oss. När vi till slut har börjat klättringen uppför Rocky Mountains ser vi porlande floder som rinner fram genom stora skogar och över snöbetackta berg.

Vi spenderade två nätter pa ett motell i Dolores. Pappa, som hade gått in och kollat priset, var där innan mig. När jag kom in sade receptionisten:

- ”Hallå”. Jag trodde att pappa lärt honom detta enda ord, långsamt frågade jag tillbaka:
”- Hur är det?”. Då svarade han på den bredaste göteborgska ”- Jo det e la gott vet du!”. Det visade sig vara Lars från Göteborg! Han gav oss ett bra pris på motellet och lånade ut sin bil till oss sa att vi kunde åka pa sightseeing!

Uppe på bergen är det något svalare och vi har klättrat utan några större problem. Nu ser vi fram emot nya möten, upplevelser och nya äventyr.
/ Daniel

Fredag den 29 juni

Äntligen har vi lämnat ett Nevada som bara bjudit på ofattbar värme och långa ökenturer. Istället har vi bytt tidszon och tillika stat och äntrat Utah. Har bjuds vi på en helt annan cykling. De fantastiska bergsformationerna blandas med lövskog som bjuder på djur som prärievargar och kalkoner.

Ibland känns det som om någon där uppe inte vill att jag och pappa skall lyckas med äventyret. Efter att axeln hoppat ur led 12 timmar innan avfärd och pappa fått en förkylning på halsen bara nagra dagar efter starten trodde vi att var oturs-kvot var uppfylld.
Men när vi en dag åt på en forträfflig mexikansk restaurang upptäckte jag ganska snart att den kanske inte var så bra.

I USA finns ingen allemansrätt. Skyltar som ”No trespassing, violators will be prosecuted” talar sitt tydliga språk. När jag, efter att ätit någon taco för mycket kände att något inte var som det skulle, insåg att skogen var tvungen att användas till nödtoalett blev dessa skyltar ett problem.
Om jag inte redan var sas, redo, skulle jag nästan skita på mig av rädsla for beväpnade amerikanare.

Men nu är magen bättre och vi är laddade inför långa, branta klättringar. Det är fortfarande hett, men det är härligt att slippa regnet. Vi tar en dag i taget och hoppas på att i fortsättningen ha lika stor tur med vilka människor vi träffar och lite mindre otur med skador och sjukdomar!

/Danne

Fredag den 22 Juni

Tiden går fort här i USA. Mer än en vecka har passerat och vi närmar oss 100 mil cykling. Självklart känns det både i benen och i huvudet. Men det är bara att jobba på! I 3 dagar har vi bara sett öken. Nevadaöknen ar en gigantisk öken där temperaturen legat stabilt runt 40 grader, där träden ar lika vanliga som hår pa Lasse Kroners huvud och där det ar minst 10 mil mellan vattenhålen.

Vi reser i ponnyexpressens spår. Överallt kan man läsa om den framgånsrika postutdelningen. En platsannons till ponnyexpressen kunde se ut så här:

”Wanted: Young skinny wiry fellow, not over eighteen. Must be expert rider willing to risk death daily. Orphans preffered.”

Hur länge ponnyexpressen existerade? 9 månader. Att sitta 6 timmar pa en hård sadel har sina nackdelar. De sas ädlare delarna av min minskande kroppshydda gnids mot sadeln dag ut och dag in. Som tur var finns ett mirakelmedel som heter vaselin. Tack du som kom på detta! Vi närmar oss gränsen till Utha. Förhopningsvis kommer där att bli mindre kuperat, svalare temperatur och grönare skogar. Men blir det inte det, da är det bara att göra det bästa av situationen: Njuta av livet! Missa inte den val uppdaterade hemsidan, www.kontinentcyklisten.se.
/Danne

Lördag den 16 juni
Äventyret är igång!

Efter att vi strålat ikapp med solen vid den stolta Golden Gate- bron i San Fransisco var det sa dags att dra igång. Cyklarna rullade sa sakteliga ut ur storstaden, fullastade med packning, mot oanade äventyr! De första dagarna har varit hemskt varma. Dryga 100 grader Fahrenheit, alltså mer an 40 grader i skuggan! Det gör att man bli fruktansvärt varm, men också fruktanvärt trött. Ett tag var mitt huvud så borta att när jag snöt mig kom snoret pa min än sa länge bleka kropp. Men i det läget tyckte jag det var sa svalt att jag gjorde det igen.

Vi har fått en fantastisk bild av den amerikanska medborgaren. Första natten spenderades i en liten by som hette något sa oppassande som Winter! Det enda motellet i staden var stängt och klockan hade hunnit bli 9 på kvällen. Av en slump träffade vi på borgmästaren. Utan att tveka letade han upp en familj som hyrde ut sitt hus till oss. För 20 dollar...

Nasta natt hände samma sak. ”Inte ska ni betala för hotell, sov hos oss istället”. Sagt och gjort. Under kvällen kom flera av familjens vänner in för att bli fotograferade tillsammans med oss. Det kändes lite underligt. I övrigt känns allt bra. Förutom att min axel hoppat ur led så är våra kroppar i bra trim. Inget rumpskav än! Tills vi hörs till nästa gång, missa inte www.kontinentcyklisten.se
 
/Danne

Måndag den 11 juni

Dan före..lite nervös och lätt resfeber men spänd och förväntansfull. Börjar i San Fransisco i morron med vadderade cykelbyxor i hopp om att skona rumpan så gott det går. Vi hörs, Danne.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".