Melodifestivalvinnaren Eric Saade. Foto: Scanpix.

Krönika: "Melodifestivalen är inte FINT"

"Musik lockar fram förakt"
6:05 min

"Musik skall byggas utav glädje." Ja, gärna det, men musik kan också provocera, roa och oroa, väcka känslor eller bara vara en stunds tidsfördriv. Ett konserthus, en rockarena på en fotbollsplan, en lövad folkpark, musiken har många scener. Så börjar veckans fredagskrönika signerad Bosse Adriansson.

Det är ingen självklarhet att musik skall förena, det kanske inte är realistiskt, inte ens önskvärt. Var och en har sin smak, var en och har sina upplevelser och var och en har sina minnen, som inte skall underskattas som smaksättare i musiken.

Men tyvärr lockar musiken också fram det sämsta hos människor; inskränktheten, intoleransen, beskäftigheten, ja till och med föraktet. Det finns dom, och dom är många, som hellre klassar ner andras musiksmak än berättar om sin egen.

I morgon är det dags för den 56:e upplagan av Eurovision Song Contest, schlagerfestivalen. Tre miljoner svenskar kommer som vanligt att bänka sig framför TV:n, beroende litet på om Eric Saade klarade kvalet. Jag skriver den här krönikan några timmar före den andra semifinalen.

Men oavsett hur många vi blir kommer det som vanligt att vara många som inte vill erkänna att de tittade. Det är nämligen inte FINT att titta på Schlagerfestivalen. Det här är årets högtidsstund för snobbarna, för de fisförnäma -med eldunderstöd av de politiskt korrekta. Den senare gruppen vann sin största seger 1976. Sveriges Television gav, med sparbeting som en officiell förklaring, efter för dem som tyckte att det var för kommersiellt. Och? Det var ju de här åren som ABBA var som störst ... Och Mamma Mia vad de släpades i skiten av de renläriga kulturmänniskorna.

Visst blev Brighton och Waterloo ett avstamp för en sagolik karriär, men så mycket kommersialism har det väl inte blivit kring många av de andra vinnarna. De fick en stund i rampljuset, försvann lika snabbt. Ingen nämnd, men mången glömd.

Det är inte bara Melodifestivalen som är ett ständigt hatobjekt för Riddarna av den Goda Smaken. Historien är fylld att attacker från riddarna och deras släktingar, moralpanikisterna.

Jazzmusiken hånades och fördömdes en gång som djävulens påfund och ungdomens förförförare. Alice Babs om någon vet det. Hon slog igenom i filmen "Swing it, magistern" 1940. En musikprofessor tyckte att Alice Babs var en slyna, som borde få smisk på stjärten och sättas på uppfostringsanstalt.

Idag är jazz och Alice Babs finkultur, spelas i P2 och har välsignats av dom fisförnäma.

Dansbandeländet, ja det kallades så, blev en riksdagsfråga på 40-talet och en statlig utredning delade in ungdomar i goda och dåliga.

Musik är ofta ett upphov till generationsmotsättningar. Gravt medelålders TV-recensenter kan skriva föraktfullt att något som hörts i TV känns som väldigt mycket 80-tal, som om det skulle vara något fel på det. Ungdomar kan skratta föraktfullt åt gamla sjömansvisor och många äldre människor rapar sitt tröttsamma "dunka-dunka" bara för att det inte låter som det lät när de var unga. Men kära nån, Lennon/McCartney är lika mycket musikhistoria som Beethoven och Bach, lika betydelsefulla. Det finns 40-talister som är uppvuxna med hårdrock.

Men som Albert Einstein sa:

"Det är mycket nedslående att leva i en tid då det är enklare att spränga en atom än en fördom".

Man kan gilla både Haydn´s kejsarkvartett och Honky Tonky Woman med Rolling Stone bara sinnet är öppet och nyfikenheten intakt. Jag gjorde en snabb resa i musiken som femteklassaee i skolan. På höstterminens klassfest hade jag med mig "Moonlight serenade" med Glenn Miller, på vårfesten hade jag rockat till mig med Elvis och "Jailhouse Rock". Jag gillar fortfarande att lyssna på båda, trots eller tack vare kontrasterna.

Melodifestivalen har låtar som blivit kult i efterhand, som "Ska vi plocka körsbär i min trädgård" med Ann-Christine Bärnsten 1975.

Ann-Christine Bärnsten, den sockerljuva och klämkäcka sångerskan, blev senare deckarförfattare och skrev om seriemördare.

Men det mest spännande människoödet i Melodifestivalens historia är kanske Suzzie Tapper. Hon skrev texten till bidraget "Ge mig mitt hjärta tillbaka" 2002, men vågade inte gå upp på scenen och sjunga den själv. Hon var redan märkt av Parkinsons sjukdom.

Sex år senare stod hon där på scenen i Scandinavium i Göteborg och sjöng bidrag nummer sju. Den glädje, den lättnad, den stolthet hon utstrålade när de 178 sekunderna var över gick nästan att ta på. Sjukdomen är obotlig, men Suzzie Tapper sa: "det känns viktigt att fortsätta så länge jag jag kan". Jag minns inte vem som vann Melodifestivalen det året, den stora vinnaren skapade en magi som aldrig går att glömma.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".