Krönikan: Den blågula dagen som blev röd

”Vi hissar i alla fall flaggan”
5:41 min

Vi gör vågen eller vi hissar i alla fall flaggan. Den sjätte juni är det 488 år sedan Gustav Vasa, den gamle tyrannen, valdes till Sveriges kung. Så börjar Bosse Adrianssons krönika den här veckan.

Det är nämligen det som vi firar på den svenska nationaldagen. Men det tog några år innan vi insåg vilken betydelse Gustav Vasa tydligen hade. Det dröjde faktiskt till 1916 innan vi fick Svenska Flaggans Dag, mitt under brinnande världskrig. Sedan gick det 67 år till innan 6 juni blev nationaldag. Och sedan några år är denna blågula dag röd dag i almanackan.

Jag pratade med ett par finlands-svenska vänner till familjen som tyckte att det finns väl inte så mycket anledning att fira en svensk nationaldag.

Nja, det kan ju diskuteras. Nu är ju den officiella historien att Sverige blev ett självständigt land den där junidagen i Strängnäs när den kände skidåkaren Gustav Eriksson blev svensk kung. Det markerar slutet på Kalmarunionen med Danmark och Norge.

Fast å andra sidan kan man säga att det var först med freden i Stettin den 13 december 1570 som unionen upplöstes definitivt. För då avsade sig Danmark slutligen sina anspråk på Sverige.

Så vi kanske skulle fira nationaldag vid lucia i stället. Men nej, det blir för mycket fylla.

Eller varför inte midsommarafton? För det var på midsommarafton 1523 som Gustav Vasa gjorde sitt intåg i Stockholm. Och det finns ju de som anser att midsommarafton är det svenskaste vi har och alltså borde vara nationaldag. Men det är dagen då svenskarna mer än någon annan gång super skallen av sig. Och hur kul är det?

Det finns ett alternativ till: Varför inte fira nationaldag samtidigt som Vasaloppet -om vi nu skall hänga upp det på gamle Gustav. Men med klimatförändringarna är väl Vasaloppet snart historia det också.

Så det får väl förbli den 6 juni även om de flesta väl inte riktigt vet varför. Men det är kanske inte så nödvändigt. Det kan kan väl räcka med att få vifta med blågula flaggan och hylla gamla Svea en dag. Förresten var det den 6 juni som vi fick 1809 års regeringsform -om det känns häftigare.

Det var under många år inte riktigt rumsrent med den blå-gula flaggan. I stället överlät vi flaggviftandet till extremhögern.

Men det har varit OK att vi tar på oss fåniga vikingahjälmar när det är hockey-VM, vi får gråta av glädje när den svenska flaggan hissas i OS, vi får rasa av vrede när cyprioter röstar på greker i schlager-EM och tvärtom och inte på den svenska låten som per defintion alltid är bäst.

Så strunt i Gustav Vasa, säg som Birgitta Andersson: "Jag är så glad att jag är svensk" och vifta med den svenska flaggan den 6 juni. Om du inte har något annat för dig.

Men riktigt som i Norge kan det förstås inte bli, inte ens i närheten. Jag har med hjälp av min Oslo-födda hustru, fortfarande norsk medborgare efter drygt 30 år i Sverige, försökt att förstås magin med suttonde maj, eller syttende maj om ni föredrar bokmål.

Vi åkte till Eidsvoll häromåret för att jag skulle riktigt förstå. Det var ju där allting började 17 maj 1814 när den norska grunnloven undertecknades -fast det också var början på en union med Sverige som upplöstes först 1905.

Vi bodde hemma hos hustruns kusin och vi åt römmegröt och sedan stod helsvenske jag där i bästa kostymen med slöjfe, viftade med den norska flaggan och sjöng Ja, vi elsker dette landet. Och alla log och vi var som en stor familj och inte en bunad fattades i det långa tåget och till och med hundarna hade slöjfe. Eidsvollsbygningen stod där den alltid stått med namnskyltar på träbänkarna från den historiska dagen och Åse Kleveland -en av det moderna Norges ikoner- stod på scenen. Och alla log sitt bredaste leende och hälsade "Gratulerer med dagen".

Och på TV:n visades 17 maj-firande från varje hörn i världen och det kändes inte alls patetiskt med norska nationalsången på Gran Canaria, med säckhoppning i Tanzania och med sex påpälsade forskare som marscherade med norska flaggan på Antarktis.

Den sitter i hjärtat -den norska nationaldagen, den norska identiteten, självständigheten som aldrig varit självklar och som därför betyder något. Men där finns också förmåga att leva ut sin glädje, att förena fest med värdighet och stolthet.

I Sverige tycks nationaldagen vara en avtalsfråga. LO var emot 6 juni som helgdag eftersom annandag pingst försvann som röd dag och då blev det vissa år en arbetsfri dag mindre. Och Svenskt Näringliv ville inte ha fler helgdagar eftersom det inte var bra för svensk ekonomi. Jag kan inte minnas att det förekom någon medling mellan parterna.

Förresten: Åse Kleveland är född och uppvuxen i Sverige. Jag lät bli att påminna om det i Eidsvoll.

Jag kände mig som en riktig knupp. Det är nog en av de finaste komplimanger man få i Norge.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".