ÖJEBYN

Färre tvångsåtgärder

1:46 min

Sedan 2010 har Sveriges kommuner och landsting, SKL, drivit projektet "mindre tvång, bättre vård", med målet att minska behovet av tvångsåtgärder i den psykiatriska slutenvården.

Vid den rättsspykiatriska kliniken i Öjebyn finns 53 vårdplatser och bland dessa finns flera unga kvinnor med självskadebeteende.

Sedan kliniken gick med SKL´s projekt, har de lyckats halvera antalet bältesspänningar, berättar Per-Axel Karlsson som är chefsöverläkare och verksamhetschef:

– Vi tar alltså upp med patienten, om situation som föranledde detta utagerande och försöker hitta en väg att undvika detta nästa gång och det har varit framgångsrikt så till vida att vi har minskat tiden för bältesläggningar påtagligt, säger han.

Unga kvinnor är den grupp som blir mest utsatta för tvångsåtgärder inom slutenvården enligt Socialstyrelsen. Per-Axel Karlsson tror att det beror på att kvinnor är mer benägna till våld mot sig själva än män.

– Alltså bältesläggning, fastspänning är ingen behandling, det är en nödåtgärd och den syftar till att skydda individen, säger Per-Axel Karlsson.

31-åriga Anna, som egentligen heter något annat, har under sina tio år på Rättspsyk i Öjebyn, blivit bältad över 500 gånger.

– Att alltid hamna i bälte är alltid förnedrande, men på ett sätt är det också en väldig trygghet för mig också, säger hon.

På vilket sätt är det en trygghet?

– De sätter ju fast fötterna och midjan och händerna. Du kommer ingenstans. Blir en trygghet. Men samtidigt så, jag var ju galen, jag slog ju sönder saker. De var ju tvungna att bälta mig, berättar hon.

Anna, som idag mår bättre, har skurit sig själv flera gånger och tycker inte det hjälper med bältning då. Hon säger att en person som har utagerande beteende ska hamna i bälte, men inte om det handlar om ett självskade beteende.

– Då kan man få annan vård, psykologisk hjälp, så man kommer ifrån de här självskadebeteendena. Jag kan känna lite grann att de här yngre skötarna ibland är macho, att de överdriver lite grann. I bland kan det räcka med att gå in på rummet med patienterna och prata med dem, och inte direkt hoppa på dem och spänna fast dem. Det finns ju alltid behovsmediciner man kan få, säger hon.

Varje händelse rapporteras till Socialstyrelsen, berättar Per-Axel Karlsson.

– Men vi går också igenom händelserna för att lära oss själva för att se hur vi kan både minimera och undvika det här i framtiden, säger han.