Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Ola Billgren på Länsmuseet i Gävle - "En ny verklighet"

Mikael Timm har sett Ola Billgren på Länsmuseet i Gävle
2:56 min
Ola Billgrens En vän till mig, 1967. Foto: Länsmuseet Gävleborg.

I helgen öppnades en utställning med Ola Billgrens måleri från 60- och 70-talen på Länsmuseet Gävleborg.

Mikael Timm på Kulturnytt åkte dit och blev kvar länge framför målningarna.

Sedan Ola Billgren avled 2001 har det varit ganska tyst om hans måleri, samtidigt går hans verk för stora summor på konstauktionerna. Ola Billgren var en av de ledande hyperrealisterna, men också flitigt verksam som konstskribent.

Han är både en av det senaste halvseklets mest kända svenska konstnärer och samtidigt gåtfull.

Går det att måla tid?

Ja, om någon kan är det Ola Billgren. Han avled för mer än tio år sedan men framstår fortfarande som en konstnär i framkant, han spanar ut där jordskivan slutar och något annat börjar.

Stillsamma interiörer i mjukt, dunkelt ljus. Ett hörn av taket, en säng där en sovande skymtar. Porträtt rakt framifrån av människor djupt inne i sina tankar. En kvinna vid frukostbordet i ett överjordiskt ljus. Den nya utställningen innehåller endast 28 målningar, och täcker bara två decennier av hans verksamhet. Men vilken rikedom. Varenda målning är en värld i sig.

Så är också Ola Billgren kanske den mest motsägelsefulla av det senaste halvseklets svenska målare: teoretisk - och samtidigt starkt sinnlig. Självlärd och spränglärd. Hyperrealistisk och svepande romantisk. Utåtblickande - och med rötterna djupt i den skånska myllan.

Det är lätt att få associationer till konsthistorien. Köksredskap i en liten lägenhet och så en dörr till ett mörkt rum. Enkelt, komplicerat. Uppbyggt som en Vermeer tavla, fast det inre rummet där Vermeer placerade någon är här tomt, hotande mörkt. Och så är det något annat. Perspektivet.

Billgren som älskade film målar som satt han på en kameravagn, uppe i luften. Därifrån ser han både de saker som fanns i hans eget hushåll och detta något som inte finns där, men som målningen lockar besökaren att nästan se.

Billgren hade samma stillsamma beslutsamhet som Vermeer. Den där blicken som uppfattar tingen som väsen. Och så en stillsam samtidssorg som Antonioni, alienationens filmare. Och en utomjordisk förtröstan som hos Tarkovskij. Utställningen sätter punkt i mitten av 70-talet då Ola Billgren bytte inriktning och blev mer romantisk, men det här urvalet räcker mer än väl.

Man kan bli stående länge inför varje bild och på väg ut komma på att man faktiskt behöver se målningen igen. Det gäller att passa på, de flesta verken är privatägda.

Det där om att konst får en att se verkligheten på ett nytt sätt är en klyscha, men här stämmer den. Ola Billgrens måleri har inte åldrats, delvis beroende på att han var inspirerad inte av konstvärldens moden utan av litteratur, filosofi och film.

Men framförallt på att han var så oerhört konkret. Inför hans bilder förnimmer jag en annan verklighet. Den där riktiga, som livet handlar om att nå fram till.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".