Stig minns Andra världskrigets start

0:54 min

I dag är det 75 år sedan de första skotten föll under Andra världskriget. Ett skeende som har ristat in sig i 92-årige Stig Nyberg i Gävles minne.
– Jag kan aldrig glömma det, säger han.

Samtidigt som sommaren övergick i höst 1939 gick Europa från fred till ett krigstillstånd.

Tyskland invaderade Polen och andra världskrigets var ett faktum.

I Norrland byggdes det på Sandöbron, som gick över Ångermanälven mellan Lunde och Sandö i Kramfors kommun.

Bron rasade samman dagen innan andra världskriget bröt ut, vilket gör att Stig Nyberg i Strömsbro i Gävle kommun alltid kommer att koppla ihop de två händelserna.

Han åkte själv under bron med båt några timmar innan den rasade, och vinkade då åt sin svåger som stod uppe på bron. Svågern hann gå av sitt skift precis innan bron rasade.

Stig Nyberg var sjutton år gammal när kriget bröt ut. Och han var orolig för att kriget skulle komma till Sverige.

– Ja, det var man såklart. Men det var gansak tryggt i mina hemtrakter. Men arbetslösheten gick upp, berättar han.

Några år senare blev Stig Nyberg skeppseldare under lumpen, vilket gjorde att han var mycket ute till sjöss och inte märkte av kriget.

– Men ibland åkte man in till stan och skulle lyssna på vissa koder på radion, berättar han.

En gång fick han och hans sällskap kasta sig i en hyrbil och ge sig ut till kusten eftersom tyskarna var närgångna och flyktingar anlänt.  

– Det var det mest dramatiska jag var med om under kriget, säger Stig Nyberg.

Märkte du av de nazistiska krafterna i Sverige under den här tiden?  

– Det fanns en del befäl som man undrade över vad de hade för inställning. Men att det var någon större politisk inblandning tänkte man faktiskt inte på.

Kände du till tyskarnas koncentrationsläger?

– Nej, nej. Det var något som var helt främmande för oss. Det var en stor överaskning vid krigsslutet. Efter kriget fick man reda på det, och då var det hemskt att få höra.

Vad var det jobbigaste under krigsperioden?

– Det var nog ransoneringskorten. Det fanns mycket att köpa, men man behövde ransoneringskort. Man kunde heller inte planera någonting inför framtiden. Man fick ta dagen som den kom hela tiden.