Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Frida Svensson Jonsson och hennes bror Kristoffer. Foto: SR
Frida Svensson Jonsson och hennes bror Kristoffer. Foto: SR
#knarklan

Drogresan 2: "Han fick alla skratt och alla tårar"

Del 2, avsnitt 1. Följ med ner i missbruket.
5:07 min

Sofie ville dämpa sin ångest. För Nathalie hade alkohol och droger alltid varit en del av vardagen. Tommy, Jeanette och Frida fick följa hur deras anhöriga drogs allt djupare ner i ett missbruk. P4 Gävleborg har följt fem personers resor kopplade till drogerna.

Lyssna på berättelserna om hur drogerna tog över. Missa inte fortsättningen längst ned!

Vi sitter i en soffa i Unga Kris lokaler i Gävle. Sofie Holmgren har på sig en grå tröja med kamratföreningens logga på. Droganvändandet ligger ganska många år tillbaka i tiden nu, men Sofie kan inte glömma. Hon minns tydligt vad som var det värsta med att leva med ett missbruk.

– Jag trodde att alla var ute efter mig och att de hatade mig. Jag ville verkligen bara dö, fast jag hade tagit något så mådde jag så dåligt. Det gick inte att fly från sig själv trots drogerna, säger Sofie Holmgren.

Stegvis blev missbruket värre och gick från att vara någonting Sofie sysslade med under fester, till någonting som styrde hela hennes liv.

– I början var det bara på fest och fredag-lördag-söndag. Sedan blev det fredag-lördag-söndag-måndag och det blev som ett annat liv. Det var bara droger som det kretsade kring. Det blev mindre och mindre med skolan, jag gick varannan vecka ungefär.

Eskalerade i Stockholm

Nathalie Eklund växte upp med en missbrukande pappa i Hofors. Men hennes droganvändande började ta fart ordentligt i samband med att hon som 13-14-åring flyttade därifrån och hamnade i en fosterfamilj i Stockholm:

– I början knarkade vi tillsammans på fester, men det hände även när jag var själv. Jag kommer ihåg att jag brukade ta mediciner av andra ungdomar där på hemmet.

När Nathalie var i 15-årsåldern blev hon omhändertagen enligt LVU, Lagen om vård av unga. Tanken var att hon skulle få hjälp, men det var någonting som hon inte kunde acceptera.

– Jag rymde flera gånger för jag ville inte ha hjälp. Sista gången jag drog var jag till Hofors och var där på någon fest när jag skar upp handleden. Då var jag efterlyst, så polisen kom dit och skjutsade mig till sjukan. Sedan flyttade de mig bara direkt till en annan fosterfamilj i Vansbro.

Nathalie fick inte ens säga hej då till sin dåvarande pojkvän eller till vännerna i Stockholm. Först såg det ut att gå bra i det nya fosterhemmet i Vansbro. Hon tog bara droger ibland, främst när hon var hemma på besök i Hofors.

– Men när jag var 17 började jag med sprutor och då blev det bara skit. När jag blev 18 i Vansbro släppte mitt LVU och då drog jag till min morsa i Sandviken. Sedan blev jag hemlös.

"Ibland fick man inte tag i honom på flera dagar"

Tommy Sterner sitter nedsjunken i en fåtölj i Föräldraföreningen mot narkotika i Gävles lokaler. Hit har han kommit i många år för att prata med andra vars barn också fallit in i ett missbruk. Tommys son Hans lyckades klara gymnasiet och göra lumpen, trots sitt beroende. Men för föräldrarna var missbruket en källa till ständig oro:

– Ibland fick man inte tag i honom på flera dagar. Ingen svarade när man ringde, vi var ned till polisen och funderade om han var där och omhändertagen, men nä. Lika på lasarettet. Och så skulle vi i familjen sköta våra jobb och sådär, man hade en ständig oro.

Sonen Hans hade nog provat på det mesta i drogväg tror Tommy. Han var förvånad över att en del av missbruket bestod av tabletter – som han lyckades få ut från sjukvården, både för sina psykiska och fysiska problem.

– Han var på lasarettet för att han hade en tarmsjukdom. Då fick han mycket utskrivet, de förstod inte vem de hade att göra med.

Hans träffade en tjej och de fick ett barn ihop. Men drogproblemen dröjde sig kvar.

– En gång när han hade blivit pappa var han i väldigt eländigt skick. Då åkte vi till psykakuten med honom och jag sa till dem att han inte kunde vara hemma eftersom han var i så dåligt skick och det finns ett nyfött barn där. Han måste han hjälp, sa jag. Men de släppte ut honom, säger Tommy Sterner.

Glad över att få svar

Jeanette Lindberg i Gävle har två söner som båda ramlade in i ett missbruk, till en början som ett försök att självmedicinera mot sin ADHD. Jeanette fick först reda på att den yngre sonen hade problem. Ett halvår senare fick hon veta att även den äldre var inne i ett missbruk. Först blev hon glad över att äntligen få svar:

– Jag tänkte att nu skulle jag verkligen hjälpa grabbarna, som med kontakten med myndigheter. Sedan fick de pengar till mat, för de måste ju ha mat. Men sedan insåg jag att det här med pengar, det köpte de bara drogerna för.

Jeanette insåg först långt efteråt att hon var medberoende, hon anpassade sitt beteende och sin personlighet efter sönernas missbruk. Jeanette drog sig undan från vänner och familj. Hon orkade inte se alla lyckliga familjer. Snart kretsade allt i hennes liv kring sönerna och hon mådde bara sämre och sämre.

– Just det här med att om någon frågade mig hur jag mådde, då kunde jag aldrig svara på mitt eget mående. Eller om någon frågade om jag ville åka bort en helg - då visste jag inte om jag kunde det, för det berodde på hur barnen mår då. Jag levde inte mitt eget liv.

Surrealistiska besök på behandlingshem

Frida Svensson Jonsson, som i dag bor i Gävle, läser ett stycke ur en bok hon skriver. Den handlar om hennes resa som syster till Kristoffer, som hade drogproblem. En händelse som etsat sig fast är när hon var 16 år gammal och fick reda på att hennes storebror skulle in på behandling för sitt drogmissbruk:

– Det blev en sådan konstig känsla. Man började fundera på varför han måste åka iväg, är han beroende, vad innebär det? Jag kommer ihåg att jag tänkte jättemycket på mamma och pappa, hur de mådde som hade en son som måste åka på behandling. Man trodde ju att nu kommer allt att bli bra, nu kommer han att få hjälp.

Besöken på behandlingshemmet blev surrealistiska. Det var konstigt att se sin storebror i den miljön.

– Vi kom in och det var så dubbelt. På ett vis kändes det som att han var som alla andra, alla såg likadana ut och hade rakat av sig håret. Å andra sidan tyckte man att han inte alls var som dem, att han bara skulle vara där ett litet tag och inte hade ett lika stort problem.

"Han fick alla skratt och alla tårar"

Som syskon till en missbrukare är det lätt att känna att föräldrarna inte har tid, och att det drogberoende barnet får all uppmärksamhet. Frida Svensson Jonsson har kunnat läsa sig till sin barndoms känslor i efterhand.

– Jag minns att jag skrev i min dagbok att han tar allt. Han får alla skratt och alla tårar. Det kändes som att det bara var han som kunde påverka. Om jag hade problem i skolan kändes de så små i jämförelse med problemen som Kristoffer hade.

En stor händelse skakade om familjen. Först berättade Fridas och Kristoffers föräldrar att de skulle skiljas och kort därefter gick deras pappa bort, bara 44 år gammal.

– Då tänkte jag att nu han måste förstå att livet är sårbart och att vi måste ta hand om varandra. Hoppet kom om att nu kan vi tre bli en familj i alla fall. Trots att det var fruktansvärt tragiskt och jättejobbigt att pappa dog var jag ändå glad någonstans att vi tre skulle få en chans, säger Frida Svensson Jonsson.

Men istället skulle Kristoffer bara sjunka djupare ner i sitt missbruk.

Hemlös som 18-åring

Även för Nathalie Eklund från Hofors började missbruket spåra ur mer och mer. Efter att ha växt upp i en missbrukarfamilj, flyttat runt mellan olika fosterhem och tagit tyngre och tyngre droger blev hon redan som 18-åring hemlös. I samma veva träffade hon en kille.

– Som också var hemlös. Det blev kaos, det var bara honom jag levde för. Vi fick tag på en husvagn som vi bodde i och sedan bodde vi på en vind hos en tjej vi kände. Han slog mig ganska mycket och var väldigt svartsjuk, så efter ett år ungefär bröt vi. När jag inte var tillsammans med honom mer var det bara droger. Då var det ingen som kontrollerade mitt liv och jag spårade ur helt.

Som lyssnare tar du del av granskningen på flera plattformar; radio, webb och sociala medier. Du kan följa flödet på Twitter via hashtagen #knarklan.

Diskutera i kommentarsfältet nedan. Vad tycker du om situationen i Sverige när det gäller droger?

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".