Jennie förlorade sin syster Jessica till drogerna. Foto: Privat.
Jennie förlorade sin syster Jessica till drogerna. Foto: Privat.
#knarklan

Drogresan 5: Att gå vidare

Del 5, avsnitt 1. Att gå vidare efter drogerna
4:08 min

Sofie ville dämpa sin ångest. För Nathalie hade alkohol och droger alltid varit en del av vardagen. Tommy, Jeanette och Frida fick följa hur deras anhöriga drogs allt djupare ner i ett missbruk. P4 Gävleborg har följt fem personers resor kopplade till drogerna.

Lyssna på berättelserna om hur drogerna tog över. Missa inte fortsättningen längst ned!

För en del missbrukare slutar själva missbruket samtidigt som kroppen ger upp. Med att hjärtat slutar slå och andningen slutar fungera.

Varje lördag sätter sig Tommy Sterner och hans fru i bilen. De ska hälsa på sonen Hans. Tommy behöver aldrig mer leta efter Hans under sena nätter. Nu vet han alltid var hans finns:

– Vi är där och sätter lite blommor, tänder ljus och står där. Det är skönt att åka dit tycker jag.

Nio månader som drogfri

Knarket tog Tommy Sterners sons liv, en marsdag 2006. Men en del lyckas istället lämna sitt beroende bakom sig. Jag träffar Nathalie Eklund i kamratföreningen Unga kris lokaler i en källarlokal på hörnet av ett hyreshus i stadsdelen Söder i Gävle. Hon är i dag 21 år gammal och kan nu fira ännu en milstolpe i arbetet med att bli drogfri:

– Nio månader för några dagar sedan. Så det känns bra! Hade jag inte kommit till Unga kris så hade det inte varit så roligt, för det har varit riktigt jobbigt ett tag.

Nathalie Eklund tror att det är viktigt att ha någonting meningsfullt att göra om dagarna när man nyligen kommit ut från ett missbruk.

– Och det hade jag inte. Nu är jag så lycklig varje gång jag går hit och det känns meningsfullt och bra. Jag ska väl öka på tiden här snart också, säger hon.

Ville inte hitta en syndabock

För Frida Svensson Jonsson har det hunnit gå fyra år sedan hennes bror Kristoffer gick bort i en överdos. Hon är glad över att hon inte känner sig bitter över det som hände:

– Man vill ju ofta hitta förklaringar när någon dör, men jag tänkte aldrig så riktigt. Det är jag glad över.

Frida minns tillbaka på hur det var när hon tog ett sista farväl:

– Jag satt med honom i säkert en och en halv timme och han såg ju frisk ut. Jag var så glad över att vi fick den här drogfria helgen när han kom och hälsade på. Han hade sagt till sin kompis bara några dagar innan han dog att han var så lycklig över att han var drogfri och hade en egen lägenhet.

"Vet att han känner att jag är här"

Vi befinner oss på Nya kyrkogården i Gävle. I bakgrunden hörs bilarnas susande. Tommy Sterner böjer sig fram och lägger handen på sonens gravsten.

– Jag brukar alltid klappa stenen, för jag vet att han känner att jag är här.

Gravstenen är inramad av rödviolett ljug. Här finns en plastleksak i form av Tiger från Nalle Puh, en liten björn som kramar ett hjärta och två stenar med text på.

– Vi står och tänker en stund, hur det har varit och hur det har kunnat bli.

Hittade ingen hjälp

När Jeanette Lindbergs bägge söner började knarka tappade hon helt livslusten och glömde bort sitt eget liv. Hon sökte hjälp, men hade svårt att hitta rätt.

– Det var ingen som kände att de kunde hjälpa mig, för det var för svåra saker. Då tänkte jag att jag får väl klara mig själv då. Det är en jättelång resa som aldrig tar slut.

För Sofie Holmgren har det hunnit gå nio år sedan hon kom ur sitt missbruk. Hon är i dag kontaktperson och fungerar som ett stöd för andra unga som har problem. Hon har hunnit studera, skaffa barn och är nu anställd i kamratföreningen Unga Kris.

– Jag kände att jag ville ge tillbaka det jag fått av Kris, hjälpa till. Nu har jag fått lite mer erfarenhet och blivit lite äldre, säger Sofie Holmgren.

"Försöker leva här och nu"

Jag frågar Nathalie Eklund, som nu har nio månaders drogfrihet bakom sig, om hon har några tankar inför framtiden.

– Gud, det är massor! Jag är väl som alla andra före detta knarkare och vill förändra världen. Men just nu försöker jag bara leva här och nu.

Frida Svensson Jonsson, vars storebror gick bort för fyra år sedan, jobbar i dag som socionom. Och den 1 januari i år bestämde hon sig. Hon skulle skriva en bok om upplevelserna av att vara syster till en person med drogproblem. Dels för att syskonens perspektiv oftast glöms bort.

– Sedan är det terapi för en själv att skriva det här också. Det skulle kännas bra att ha något i min hand, man är rädd att man ska börja glömma minnen och hur det verkligen var. Då är det bra att ha det där. Men framförallt är det en kärleksförklaring till honom, säger hon.

Känner att sonen är med

Vi återvänder till kyrkogården i Gävle. Där Tommy står och minns sin son Hans, som gick bort i en överdos samma år som han skulle fylla 31. Han klappar gravstenen på nytt och gör sig beredd att gå därifrån.

– Sedan kan man ju liksom få tecken. Jag har aldrig trott på sådana här saker, men har faktiskt fått tecken. Han hade ett speciellt tvättmedel och det känner min hustru av på sitt jobb, i hissen och sådär. Då vet vi att han är med. Det är våran tro.

Som lyssnare tar du del av granskningen på flera plattformar; radio, webb och sociala medier. Du kan följa flödet på Twitter via hashtagen #knarklan.

Diskutera gärna i kommentarsfältet nedan. Vad tycker du om situationen i Sverige när det gäller droger?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".