Rakel Lundgren i Bollnäs tänker inte lämna sin demente man. Foto: Agneta Sundberg/Sveriges Radio
Rakel Lundgren i Bollnäs tänker inte lämna sin demente man. Foto: Agneta Sundberg/Sveriges Radio

Jag är inte hans vårdare, jag är hans fru!

3:03 min

Att som anhörig ge vård och omsorg ska vara ett frivilligt åtagande och ett komplement till det offentligas insatser. I praktiken är dock det offentligas insatser ett komplement till de anhörigas omsorgsgivande enligt regeringen.

För många anhöriga är det en självklarhet att ha omsorgen om sina närstående, även om det många gånger kan vara svårt och jobbigt.

Rakel Lundgren i Bollnäs bor med sin man som insjuknat i demens. I takt med att den förvärras känner hon sig mer och mer bunden men hon kan inte tänka sig att de ska bo på varsitt håll.

– Jag vill inte gärna lämna min man ensam för då kan han gå ut. Det har hänt att jag mött honom vid ytterdörren då han varit på väg hem till sitt föräldrahem långt upp i Norrland.

Vet han vem du är?

– Inte alltid. Han vet att jag heter Rakel Lundgren men det heter också hans fru och vi är inte samma person. Ibland vill han ringa henne och tala om vart han är så att hon inte blir orolig.

Känner du att det är din uppgift att ta hand om din man?

– Jag tänker ofta på att jag stått inför prästen och sagt tills döden skiljer oss åt! Vem ska göra det om inte jag gör det. Och varför skulle jag inte det! Vi har ju varit gifta i 60 år och varför skulle jag svika nu?

Ser du dig som en vårdare eller?

– Nej jag ser mig inte som hans vårdare. Jag är hans fru!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista