"I Afghanistan utgör döttrar bara en kostnad", säger Azita Rafaat.
1 av 2
"I Afghanistan utgör döttrar bara en kostnad", säger Azita Rafaat. Foto: Privat
Azita Rafaat har en lång erfarenhet som kvinnlig politiker i Afghanistan.
2 av 2
Azita Rafaat har en lång erfarenhet som kvinnlig politiker i Afghanistan. Foto: Privat
VI KARTLÄGGER HEDERSFÖRTRYCKET

Levde i sträng hederskultur – klädde ut sin dotter till pojke

"Jag tänkte att okej - vi byter kläder då"
9:33 min

I Afghanistan värderas söner högre än döttrar. Och när även det fjärde barnet blev en flicka var Azita Rafaat tvungen att klä ut sin yngsta till en pojke.

– Det blev bara värre och värre, säger Azita Rafaat, vars liv skildrats i boken "De förklädda flickorna i Kabul" av Jenny Nordberg. 

Vi träffas efter hennes SFI-lektion.Tiden är knapp eftersom snart börjar nästa lektion, men då med henne som lärare, i modersmål.

För knappt två år sedan kom hon med sina fyra döttrar till Sverige och idag bor hon i en liten stuga strax utanför Söderhamn. Livet i Afghanistan blev till slut outhärdligt, men som barn växte hon upp i ett friare samhälle, säger hon. 

– I slutet av kommunistregimen och ryssarna lämnade, det var då som den mörka perioden började i Afghanistan. De islamistiska extremisterna tog över och kriget startade.

Kvinnors rättigheter begränsades kraftigt. Azitas drömmar om att bli läkare gick i kras eftersom kvinnor inte tilläts gå utanför sina hem. Och istället för studier giftes hon bort med en man från landsbygden. 

Azita blev hans andra fru, och det med ett tydligt uppdrag - att föda in fler söner i släkten. Bara söner kan bidra med mer värde i en familj, säger hon. Eftersom flickor snart gifts bort till en annan. 

– Flickor ses som någonting du bara har just nu, men imorgon är hon gift och går till någon annans hus. Så de adderar inte värde till familjen, de kostar snarare värde. 

För varje gång som Azita blev gravid ökade pressen på henne att den här gången leverera en pojke. Så blev det aldrig, och även den fjärde blev det en flicka. Något som släkten redan hade alldeles för många av. Att det är mannens spermier som avgör könet på barnet, var svårt för hennes man att förstå. 

– Det var en mycket svår sak för dem att förstå, säger Azita. 

Men när amerikanerna i början av 2000-talet gjorde inträde i Afghanistan, strömmade en liten ljusglimt av hopp in. Allt tal om alla människors lika värde och jämställdhet gjorde att hon började engagera sig i kvinnors rättigheter. När nya partier skulle installeras ville hon ställa upp som parlamentariker. 

– Min man gick med på det under en överenskommelse; att jag skulle sköta allt i hemmet och själv stå för hela hemmets försörjning, också för hans andra fru. 

Så började Azitas politiska karriär, ett tag var hon till och med ansvarig över presidentens mediekommunikation.

Men så småningom kom kraven åter på Azita att föda en son igen. Som parlamentariker fick Azita, hennes man och hans andra fru, mycket besök i hemmet. Alla beklagade sig över att de bara hade döttrar och Azitas man skämdes. 

– De sa "åh vi är så ledsna, ni som är ett sådant fint par, och så har ni ingen son". Så det påverkade min man mycket. 

Det blev ett hett diskussionsämne hemma. Men så plötsligt fick Azita en idé. 

– Jag tänkte att, men okej, låt oss byta kläder på henne då. 

Azita ville visa att det inte spelar någon roll om man är flicka eller pojke, och hennes man gav henne sitt medgivande. 

I Afghanistan är det nämligen inte helt ovanligt, säger Azita. Genom historien har många flickor levt som pojkar, under krig för att skydda sina döttrar. Och i fattiga familjer för att flickorna ska kunna jobba och bidra till familjens ekonomi. 

– Men min dotter visste hela tiden att det bara var temporärt. Jag och mina döttrar tvingade henne aldrig att acceptera att hon hade ett annat kön. Vi tvingade henne aldrig att acceptera att hon är mer värd som pojke. Vi sa att en dag kommer du att få tillbaka dina kläder och leva så som du föddes, säger Azita. 

Med en pojke i familjen fick hennes andra döttrar mer frihet. Med ett manligt sällskap var det inga problem att själva gå ut på stan. 

Det fungerade under en tid. Men efter ett tag blev hotet mot Azita som kvinnlig politiker allt större. Amerikanernas löfte om att införskaffa demokrati verkade aldrig bli verklighet. Oroligheterna ökade. 

– Granater kastades mot mitt hem och mot min bil. Hotet nådde också mina döttrar. Den politiska rörelse som jag bedrev begränsade dem. 

Också i hemmet växte problemen. 

– Även om en av våra döttrar var vår fejkade pojke, så gav min man henne mest uppmärksamhet. Mina andra döttrar fick ingen alls. 

Framtiden såg mörk ut för Azitas döttrar, och då växte tanken om att fly till Sverige. 

– Jag tänkte att jag nu måste välja en väg; antingen att vara en mamma för mina döttrar, eller att vara representant för folket. Och jag valde mina döttrar, säger Azita. 

– Det är omöjligt för dem att leva i Afghanistan så som det ser ut idag. En av dem vill exempelvis bli forskare och en annan veterinär. Den tredje vill bli arkitekt och det hade inte varit omöjligt där. Jag tänkte att nu är tiden att hitta ett ställe för dem där de kan växa upp och leva sina drömmar. 

Hur var det att komma hit till Sverige, själv som kvinna med fyra döttrar?

– Det var svårt för mig eftersom på asylboendet fanns många familjer från konservativa områden, och alla hade dem sina män med sig. De undrade hur jag som kvinna och muslim kunde komma hit själv. Hela tiden ville de lägga sig i mina saker istället för sina egna, säger Azita.  

Idag bor hon med sina döttrar en bit utanför Söderhamn. Det har tagit tid, men livet börjar ordna upp sig. Kontrasten till Kabul är stor, inte minst på grund av att Söderhamn ju är en sådan liten stad i jämförelse. 

När jag frågar Azita hur hon tänker kring integrationen här i Sverige, menar hon att det är någonting som tar tid. 

– Tänk på att de som kommer hit är uppväxta med den här kulturen i flera generationer. När de kommer hit så är kulturen helt den motsatta. Männen vill upprätthålla sin auktoritet och så. När barnen går i skolan och kvinnorna börjar studera så kommer förändringen att komma. Men förändring tar tid, säger Azita Rafaat.  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".