Ett porträtt på Ulla Maria Andersson i en park vid ett träd. Det grönskar runt om. Hon har ett litet guldhalsband och ler.
1 av 2
Folkhögskolan i Bollnäs blev inspirationen till Ulla Maria Anderssons skrivande. Hon har släppt tre böcker: Du skulle sagt som det var, Kära Hinseberg och Du sjöng mig hem. Foto: Johanna Lill-Inger Karlsson / Sveriges radio
Ulla Maria Andersson i en park vid ett träd
2 av 2
Ulla Maria Andersson har arbetat på behandlingshem i många år och föreläser om sitt liv för att ge andra hopp. Foto: Johanna Lill-Inger Karlsson / Sveriges radio

Uppväxten slogs i spillror av missbruket – nu ger författaren hopp till andra

Ulla Maria Andersson, författare: Hinseberg blev en fristad för mig
25 min

Hon dömdes till fängelse och satt på Hinsebergsanstalten som 18-åring. Författaren, terapeuten och föreläsaren Ulla Maria Andersson från Hudiksvall har ett unikt och smärtsamt levnadsöde. Trots det är hon idag en framgångsrik författare – och hjälper andra genom sitt arbete som terapeut och föreläsare.

Det svårt att koppla ihop den balanserade, lugna och varma utstrålningen Ulla Maria Andersson ger ifrån sig med den livsresa hon gjort. När du henne – idag  en framgångsrik författare, föreläsare och terapeut – berätta om sitt liv förstår du att det närmast är ett under att hon lever idag. 

Trots det är Ulla Maria övertygad om att hon inte hade varit den människa hon är idag utan sina erfarenheter.

2013 kom debuten med "Du skulle sagt som det var” – en barndomsskildring som i Svenska dagbladet beskrevs som "en barndomsskildring full av övergrepp och psykisk misär". De följdes av böckerna "Kära Hinseberg" och "Du sjöng mig hem".

Böckerna är skönlitterära – men utan sina egna svåra uppväxt- och vuxxenår hade hon inte klarat att skriva dem. 

Trots det strålar hon. Hon kan prata ledigt om den period i livet som tog slut för 25 år sedan – och är en helt annan person än då. Hon ser tillbaka med distans och vemod – men erkänner att hon ibland kan minnas det förflutna med ett visst romantiskt skimmer. 

Uppväxten präglades av en frånvarande pappa och en mamma som led av psykisk ohälsa gjorde att hon inte fick den bekräftelse och den trygghet som de flesta tar för given under barndomen.

– Jag blev väldigt vilsen för att min mamma var i en annan verklighet. Som barn behöver man få bekräftat att man finns i rummet, men min mamma kunde inte ge mig det. 

Istället ställde hon sig framför spegeln. Tjejen som tittade tillbaka blev den enda bekräftelsen på att Ulla Maria verkligen fanns i världen. 

Som tioåring började hon ta av sin mammas tabletter.

– Det kodades in i mig från min mamma, att när man får en oönskad känslomässig reaktion kan man alltid ta en tablett. Och det går ju att kemiskt förändra ett dåligt mående. När jag märkte att jag kunde göra det med hjälp av tabletterna  – blev jag fast direkt.

Missbruket eskalerade snabbt och som ung tonåring började hon snart både sniffa, dricka och ta LSD. 

Inte en enda gång minns hon att vuxenvärlden sade stopp eller sa ifrån.

Tonåren och de tidiga vuxenåren innehöll knark och kriminalitet och som artonåring hamnade hon i fängelse för första gången – på det ökända fängelset Hinseberg. Den vistelsen beskriver Ulla Maria - tvärtemot vad det kanske låter som - som ett sorts andningshål.

– Ja, jag fick äta, jag fick sova och det var snälla tanter som jobbade. Det var lugnt och jag klarade mig bra där inne. Det var tur att Hinseberg fanns.

Trots en viss frist dröjde det över femton år från den vistelsen tills Ulla Maria – närmast mirakulöst – lyckades vända på sitt liv. 

Hon beskriver mötena med människor som såg henne som avgörande.
En av dem fanns på ett behandlingshem i Hudiksvall. Andra viktiga möten skedde när hon satt inne. Under en fängelsevistelse upptäckte hon något ovärderligt.

– Jag fick spela teater, något jag drömt om länge. Där blev jag sedd och bekräftad.

Hon beskriver också skrivarkursen på folkhögskolan i Bollnäs som ett av de ställen där hon fann mening och en fristad. Under tio år studerade hon skrivandet - i början skrev hon korta texter och dikter och senare utvecklades det till att bli mer och mer. Hon hade historier inom sig, berättelser som måste ut. 

Idag arbetar Ulla Maria Andersson bland annat som terapeut. Hon har både haft egen mottagning och arbetat på behandlingshem för kvinnor – förutom att ha haft egna skrivarkurser. Förutom det håller hon föreläsningar om sin egen resa – och hon tror att hon kan inspirera andra.

– Jag tror att jag har en förmåga att ge hopp till andra, om att det inte är försent att göra en förändring.

Hon är också kritisk mot vuxenvärlden som hon upplevde svek henne.

– Jag behövde gränser, någon som sa stopp, nu räcker det. Det saknades under min uppväxt och jag upplever att det är för lite av i samhället idag, att någon säger till när det har gått för långt.

Ulla Maria Andersson är en person med stor integritet – trots svåra val och att knarket tvingade henne att ge upp sin dotter under en stor del av hennes uppväxt. I boken "Du sjöng mig hem" berättar hon om den smärtsamma processen att försonas med det hon har gjort – och om tabut att svika sitt eget barn. 

Idag är hon lycklig och tar vara på det lilla i livet. Hon och hennes dotter är varsamma och respektfulla mot varandra – för att de vet hur det är att vara ifrån varandra och gå igenom svåra saker.

 – Jag har alltid kunnat gå med rak rygg genom hela mitt liv. Jag har inte kompromissat med mina värderingar, med det som varit viktigt. 

Hör hela intervjun med författaren Ulla Maria Andersson genom att klicka på ljudklippet. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".