Så många hörde, ingen lyssnade: Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

3:25 min

Utrikeskrönika 5 december 2017. Älvsjö.

Älvsjö tisdag.

Är hemma i Sverige tillfälligt.

Lyssnar på klagosångerna. Kön i matvarubutiken är alldeles för lång och vilken kö man än ställer sig i går den andra fortare. För att inte tala om bilköerna, varför kan inte folk åka kollektivt får man höra från en som aldrig satt sin fot på en buss.

Vad ska den svenska skolan ta vägen, ungarna bryr sig bara om sina telefoner- det går ju bara utför och varför kommer tågen alltid försent.

När ska snöröjningen börja fungera och är det de gående eller lycraklädda "wannabe-racer-cyklisterna" som egentligen är den största faran. Kanske ingendera, kanske är det de ylleklädda tantcyklisterna.

Men visst har väl fotbollslandslaget blivit bättre nu när Janne Andersson tagit över efter Hamrén, nu är de ju ett lag. Och Zlatan, ja han är bäst, men ska han verkligen med till VM. Här har vi en följetång.

Men det ska bli skönt med julfirande, det är ju så mysigt- om det inte hade varit för att det är så stressigt, så många som ska hälsas på och så många klappar som ska köpas.

Det är verkligen skönt att vara hemma i Sverige.

Att få ta del av det man missar.

Om man räknar bort de fredsbevarande insatserna så var fälttåget mot Norge det senaste svenska kriget. 1814.

Vi är ett land som i generationer är uppvuxna i fred.

Det blir en oändlig kontrast att jobba och leva i krig. Att träffa människor i ständig sorg, att se alla döda, alla skadade, alla som blev ensamma kvar. Höra alla bomber, granater, alla explosioner, alla skott.

Se människor som fängslas för sina åsikter. Se poliser skjuta skarpt mot demonstrationer.

Så när det kommer till Sverige har jag ofta känt att jag lyssnat men inte riktigt brytt mig.

Jag har sett det svenska gnället som ett sundhetstecken "har vi inget värre att gnälla om är vi rätt bra"

Den senaste månaden har jag tänkt om.

Alla fruktansvärda vittnesmål från små flickor i idrottsrörelsen, kvinnliga elever på skolor, kvinnliga chefer, politiker, anställda, ja- överallt.

Överlägsna attityder, maktfullkomlighet, sexuella övergrepp och rena våldtäkter.

Manliga chefer som begår övergrepp, manliga bekanta, män som arbetar med alla likas värde, med mänskliga rättigheter, män som hörs i debatten, män på barrikaderna. Falska män.

Det här har pågått år efter år, kvinna efter kvinna har utsatts och ingen har satt stopp.

Folk har vetat men valt att blunda, anklagelser har viftats bort.

"Lilla gumman, jag hör vad du säger".

Ingen har lyssnat.

Vi har alltid skrutit om vår jämställdhet och hur långt Sverige kommit, men vet ni vad. Unga kvinnor har länge vittnat om tafsande, övergrepp och våldtäkter. På klubbar, fester, i skolan och på festivaler men ingen valde att lyssna på dem. De var inte tillräckligt organiserade, inte tillräckligt kända.

När det handlade om kvinnors utsatthet behövdes det tusen och åter tusen röster innan redaktioner, politiker och debattörer yrvaket började ruska på sig innan de självsäkert och med pondus sa "nu får det vara nog".

Så när jag nu besöker Sverige är det inte längre med känslan att våra vardagsproblem bara är något ytligt småjobbigt. Det är 2017 och först nu har vi på allvar börjat diskutera det som påverkar tusentals och åter tusentals kvinnor liv.

Men jag undrar vad som mer finns där som vi fortfarande blundar för och låtsas inte existerar.

 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".