Godmorgon, världen: Besluten

41 min

En av 70- och 80-talets stora politiska strider handlade om löntagarfonderna. I mitten av 70-talet lade LO sitt förslag som skulle leda till att löntagarna på 40 år blev majoritetsägare i företagen.

Idag används löntagarfonderna som ett varnande exempel i debatten om vinster i välfärden, ett exempel som ska visa hur socialdemokratin har gått för långt vänsterut förut. 

I Ekot 1975 fick LO:s utredare Rudolf Meidner frågan om förslaget var den allvarligaste attacken mot det privata ägandet i Sverige.

- Ja, jag ser det som ett mycket stort steg om detta skulle förverkligas, sa Rudolf Meidner och tillade senare i intervjun: nog kan man väl säga att det är en form av socialism.

Kjell-Olof Feldt, som var minister i den socialdemokratiska regeringen när förslaget från LO kom, berättar i Besluten som format Sverige att han var starkt kritisk då men att han inte kunde ta avstånd offentligt. Han menar att LO:s löntagarfonder hade fått förödande konsekvenser om de införts.

- Vi hade fått stänga gränsen, för folk med pengar. Annars skulle företagen bara dra, säger Kjell-Olof Feldt.

Som finansminister 1983 införde Kjell-Olof Feldt senare en form av löntagarfonder som han menar var något helt annat än LO:s löntagarfonder från 70-talet.

- De utgick ifrån marknadsekonomiska principer, förklarar han.

Ändå möttes reformen av ett stort motstånd i början av 80-talet. Många minns den stora demonstrationen mot löntagarfonder 4 oktober 1983. En av arrangörerna var PR-konsulten och Kunskapsskolans storägare Peje Emilsson. Han menar att mobiliseringen då var viktig del i att högern bröt den socialdemokratiska dominansen i svensk politik.

- Det var en stor vändpunkt i Sverige. Det var många som kände att LO och socialdemokraterna hade gått för långt. Nu sökte man inte samförstånd utan nu skulle man ta över makten, säger Peje Emilsson.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".