Med bil i Moskva: Maria Persson Löfgren, Moskva

3:20 min

Utrikeskrönika den 11 december 2017.

I bilen på väg till ambassaden. Moskvatrafiken är utmanande aggressiv. Jag kör själv och tänker på alla gånger jag kört till Olof Palmesgata och de där låga röda 60-tals tegelbyggnaderna med tre kronor i guld på fasaden.

Riktigt nöjd med denna morgons insats fräser jag elegant in på parkeringen vid häcken, precis som jag gjort i mer än 27 år nu. Mina idag vuxna mellanbarn gick på dagis i källaren inne på ambassaden. År av Luciafiranden och möten med fem olika ambassadörer. Idag heter ambassadören Peter. Hans vuxna döttrar gick på samma källardagis som mina.

Rycks ur mina trevliga minnen av ett uppfordrande: Djevosjka! девушка!

Polisen i pälshatt i vaktkuren, som står vid parkeringen, men inte tillhör ambassaden. Dokumentij ryter han och påstår att jag parkerat fel, såg jag inte skylten?!

Han nappar åt sig mitt pass och försvinner in i sin kur, så att han kan bokföra ännu en suspekt individ på väg in till ambassaden.

Är sen och arg och vet att parkeringen är perfekt, så perfekt som den varit de senaste 27 åren.

Djevosjka ryter han igen när han kommer ut och kräver att jag ska flytta bilen.

– Jag är inte en flicka, jag är mer än dubbelt så gammal som ni och nu tänker jag gå till mitt möte med ambassadören, säger jag.

Att bli kallad djevosjka är vanligtvis trevligt. Roligare än det ständiga om jag har något socialt kort, det vill säga om jag har rätt till tio procents pensionärsrabatt i matbutiken. I min kvartersbutik har de äntligen lärt sig att jag inte är pensionär även om jag ser ut som en.

Senare på kvällen kör jag till simhallen. Har räknat ut att jag kommer hinna simma mina 1000 meter i god tid före IOK om Ryssland och Vinter-OS, jag har två timmar till godo.

I bassängen tränas barn av en amerikansk och en rysk simlärare. De har helt olika metoder och jag tänker på den ryska inställningen att allt är möjligt bara du satsar hårt och redan som barn. Det gäller inte bara inom sport.

Kör hem för att vara med i Radiosporten En dov knall – och bilen skakar till. Vad händer? Är jag beskjuten? Det börjar låta oroväckande högt inne i kupén och nu svajar hela bakvagnen.

Men vill inte riktigt ta in det för jag måste ju vara med i Radiosporten. Med varningsblinkers kryper jag fram, bakifrån dundrar fem filers ilskna bilförare fram. Det är mörkt, snöslask och ingenstans att köra åt sidan. Polisbilar, ambulanser, taxibilar - dundrar förbi utan att stanna. Utanför Hotell Sovjetskaja hittar jag en mittren av snö. Stannar och en timme senare sitter jag i sändning med Radiosporten samtidigt som Jurij hissar upp bakvagnen, tar av det lilla som är kvar av bildäcket och sätter på ett gult banandäck. Sen tar han sin minibuss med verkstad i och drar iväg efter att ha fått motsvarande 300 kronor.

Och han kallade mig inte djevosjka en enda gång utan госпожa gospozja! Frun!

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".