Ett avsnitt från Utrikeskrönikan
3:17 min
Det bästa med Venezuela är venezolanerna: Ekots Lotten Collin
Tis 19 dec 2017 kl 10:00
UTRIKESKRÖNIKAN 19 DEC

Bogotá, tisdag.

Jag hann skrika till, men vi hann inte väja i regnet. Bilen körde rakt på betongkanten som separerar bussfilen från resten av trafiken. Pablo försökte starta bilen igen, men motorn var död. Bussarna tutade för att skämma ut oss, och på andra sidan ropade människor från sina bilar att vi var ”kycklingar”. 

– Det måste vara en lokal förolämpning, sa Pablo.

Pablo hade kört mig till kuststaden Puerto la Cruz för att samla intervjuer om Venezuelas krisande oljeindustri. Maskiner utan reservdelar, bristande skyddsutrustning och eldsvådor inne på raffinaderierna. Jag skulle flyga ut från Venezuela dagen därpå, och behövde komma tillbaka till Caracas. Plötsligt stannar en jeep, och tre bröder hoppar ur.

– Ni har stannat precis bredvid en kåkstad! Ju fler vi är desto säkrare, sa de, och hjälpte oss att stoppa trafiken så att bärgningsbilen kunde ta sig fram.

– Det sämsta med Venezuela är regeringen, men det bästa med Venezuela är venezolanerna, sa Pablo.

Det tog tid att fixa en taxi som kunde köra mig de 4 timmarna till Caracas. En bil hade ett dåligt däck, en hade en skraltig växellåda, och ingenstans fanns reservdelar, så chaufförerna var rädda för att fastna halvvägs. Till slut fick jag åka med en man som täckt sin vindruta med svart plast, med ett fyra decimeter stort utkikshål i mitten så att han kunde se vägen. När jag kollar närmre på flygbiljetten inser jag att returresan är med ett venezolanskt bolag, som just blivit svartlistat i Europa på grund av brister i säkerheten. Två olyckor bara de senaste veckorna. Men det finns inga andra biljetter. Alla venezolaner vill lämna landet med de få bolag som fortfarande flyger till och från Venezuela. Vid gaten står besättningen redan och väntar för att få gå ombord. Jag tänker att de kan lugna mig, går fram för att berätta om min oro.

– Ja du. Kärran igår hade problem. Men den här ser ok ut, säger piloten, utan att dra på munnen.

På min sittplats saknas armstöd och säkerhetsbälte. Fönsterkarmen är paj. Bredvid mig sitter en gammal man med käpp. Han ska återförenas med sin son som lämnade Venezuela för flera år sedan, och nu kunnat spara ihop till en flygbiljett åt sin pappa. José är orolig över att sonen ska tycka han är ovårdad. Rakapparaten gått sönder och rakhyvlar går inte längre att få tag på i Venezuela. När vi landat i Bogotá tittar José förvånad ut genom fönstret.

– Det ser så annorlunda ut här, tänk att Colombia och Venezuela är grannar, men så olika varann ändå.

Sedan hjälps alla passagerare åt för att tillsammans banka upp vår bagagelucka som fastnat. Jag sms:ar till Pablo: ”Det bästa med Venezuela är venezolanerna.”

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".