Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
9:30 min
Försvarsmekanismer 2: Skrattet som lindring och politisk kraft
Tis 09 jan kl 13:04
Skrattet är en lättnad i mörkret. Men enligt psykologen och författaren Jenny Jägerfeld kan humorn också vara omstörtande när den visar vilka strukturer vi sitter fast i.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  

Jag skämtade bara! Det måste vara en av de vanligaste fraserna i språket. Men kan ett skämt verkligen bara vara ett skämt? Är det inte alltid något mer?

Sigmund Freud samlade på skämt i hela sitt liv. I sin essä om humor berättar han om den dödsdömda mannen som på morgonen, precis innan sin avrättning vandrar ut på galgbacken, ser galgen framför sig, ser sitt öde och därefter tittar upp mot himlen där solen lyser och säger: "Veckan börjar fint i alla fall!" Galghumor i sin mest ursprungliga form.

Freud förklarar att det som händer i skämtet är att den dödsdömda mannen ser på sig själv utifrån och tycker att han är skrattretande, rentav löjlig, att situationen är absurd. När man gör det, ser sig själv utifrån på det sättet och kan skratta åt sig själv så är det befriande och upplyftande, menar Freud. Det intressanta är att Freud tänker sig att det är överjaget som ligger bakom skämtandet.

Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer.

Överjaget behöver alltså inte bara vara en internaliserad uppläxande röst som säger åt dig att jobba hårdare, frosta av frysen, sopa upp gruset i hallen, utan kan också uppmana dig att skratta åt situationen eftersom den är så absurd. Skrattet blir ett försvar mot smärtan, ett sätt för överjaget att ta hand om jaget. Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer. Jag är böjd att hålla med.

För en tid sedan var jag på en begravning, det var en mycket nära väns man som hade gått bort, bara trettionio år gammal. Det var vidrigt, fullständigt avskyvärt. Jag grät, en skakande fulgråt som aldrig tycktes ta slut. När deras son lade en blomma på kistan med sin lilla knubbiga hand kändes det bokstavligen som om jag skulle gå sönder. Och då var min sorg bara en skugga av min väns.

Och i den korta stund då skrattet skakade våra kroppar, då var sorgen tillfälligt satt på paus.

När ceremonin var över var det dags att gå bort till församlingslokalen för kaffe. Jag kramade om min vän hårt och vi grät i varandras armar, sminket rann gråsvart över kinderna. Vi bytte några ord om hur fint det var att så många kommit dit, för att minnas och hedra hennes man. "Ja", sa min vän, "till och med pappa". Jag visste sedan länge hur ogärna hennes pappa lämnade sin lilla by på västkusten, hur intensivt han ogillade dryga huvudstadsbor. "Tänk", sa hon. "... tänk att det skulle krävas att min man dog, för att pappa skulle komma upp till Stockholm". Så skrattade vi båda så högt att folk vände sig om.

Jag kan egentligen inte komma på så många platser eller tillfällen där det känns mindre lämpligt att skratta än just på en begravning, i en kyrka. Men ändå gjorde vi precis just det. Och i den korta stund då skrattet skakade våra kroppar, då var sorgen tillfälligt satt på paus. Precis i den stunden var den inte lika rakbladsvass. I just det ögonblicket behövde min vän inte tänka på hur hennes liv skulle gestalta sig, ensam med sonen, ensam med ansvaret och alla beslut, ensam med sorgen och minnena.

Om man får en sådan där paus ibland, om man tillfälligt blir befriad och upplyft så orkar man mer, då blir det lättare att överleva. Andra försvarsmekanismer gör att vi förnekar, tränger under, projicerar ut saker på någon annan. Humorn gör inget sådant. Får oss bara att vila en liten stund, ger oss en liten paus från sorg, ångest eller fruktan. Lindrar bättre än psykofarmaka.

Men humor är inte bara en försvarsmekanism, något som kan lindra psykisk smärta. Humor kan också vara ett sätt att få syn på oss själva eller omvärlden från ett annat håll. Ett oväntat skämt kan riva ett litet hål i den väv som utgör vår vanliga syn på världen och plötsligt göra oss medvetna om vårt eget skeva eller ologiska synsätt.

Samhället och vårt liv som sociala människor är konstruerat kring en mängd riter. Riter i bemärkelsen symboliska handlingar som får mening av ett antal socialt legitimerade symboler. Överenskommelser om hur världen bör fungera, hur saker ska gå till. Som till exempel en begravning. Vi har en präst, en ceremoni, en kista som vi ligger blommor ovanpå, vi bär svarta kläder, vi dricker kyrkkaffe efteråt. Ett bröllop har andra riter, ett barnkalas sina.  Vi har till och med riter, scheman, rutiner eller vad vi nu ska kalla det, för hur det brukar gå till när man handlar mat.

Filosofen Simon Critchley menar att skämt är anti-riter. Skämten pekar på, synliggör riterna, och plötsligt kan vi se dem, se strukturen bakom. Ett skämt kan också peka på när något eller någon bryter mönstret, bryter rutinen och inte uppträder som förväntat. Critchley tänker att skämtet är ett slags antropologiskt inverterad spegel av samhället. Om vi kan förstå vad man skrattar åt i en särskild kultur, i ett särskilt samhälle, i en särskild grupp, då kan vi förstå hur det samhället, kulturen, gruppen fungerar, menar han. Det är därför humor är så svårt att översätta. Och det är därför humor är det absolut sista man greppar när man lär sig ett nytt, främmande språk, när man kommer till ett nytt land.

En riktig komiker, menar Critchley, är en modig människa, en sådan som vågar se vad publiken skyggar undan ifrån. Som vågar se och säga vad som skrämmer eller sårar dem, eller kanske vad de innerst inne längtar efter. Ett sådant skämt kan frigöra oss, göra att vi får syn på oss själva och omvärlden.

Trots att humor ofta är lokal och specifik för det enskilda samhället, landet eller gruppen man befinner sig i så, så har det i och med sociala medier har börjat uppstå en viss typ av global humor. Jag tänker framför allt på de otaliga Trump-skämt som formligen översvämmar nätet. Bilder med korta texter som "Orange is the new black" eller "Who wore it better" där Trumps frisyr jämförs med de ljusgula, små hårliknande testarna som kommer från toppen av en majskolv.

Eller alla oräkneliga skämt rörande den redan klassiska bild där Trump, omgiven av åtta, nio män, skriver på ordern om att stoppa federalt stöd till organisationer om de så bara informerar om abort. Något som experterna anser kommer att innebära att ett mycket stort antal kvinnor kommer att dö som en följd av osäkra aborter och förlossningar. I någon av skämtbilderna så får man istället för att se Trump hålla upp abortordern se honom rita från siffra till siffra i en målarbok gjord för barn. På någon annan skämtbild håller han i en teckning av en katt som ser ut att vara gjord av en tvååring.

Ett tag funderade jag på om de där skämten egentligen är så bra. Om de inte bara är meningslösa cynismer som visserligen ger oss ett tillfälligt andrum, en temporär respit, men inte förändrar någonting alls i grunden. Att vi bara fortsätter gå mot galgen efter vår korta oneliner, som i Freuds skämt: "Veckan började ju i alla fall fint!"

För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss.

Men sedan insåg jag att det där lilla andrummet, den där respiten kanske är nödvändig just för att orka göra något. Vi ser på världen, vi ser vad som händer och måste i en liten stund få känna att det är så sjukt att det är skrattretande, att det är så otroligt dumt och vidrigt att man bara måste skratta. Precis som på den där begravningen, där vi skrattade till en stund för att orka. För att få en liten paus i den ångestfyllda, depressiva stämningen. Det är befriande och upplyftande som Freud sa.

För humorn är inte bara en ypperlig försvarsmekanism som skyddar oss mot psykisk smärta. Den får oss också att se världen i annat ljus, se strukturen vi är intvingade i, riterna. Och genom det kan vi plötsligt agera på ett annat vis. För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss. Och då är skämtet något mycket, mycket större, än bara ett skämt.

Jenny Jägerfeld, psykolog och författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Människans outhärdliga och outgrundliga tillvaro Tor 31 maj kl 06:01(10 min)

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth.

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth.

Depression ‎–‎ en ensamhet som delas av 300... Igår kl 06:01(11 min)

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret.

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret.

Vad Selma Lagerlöf kan lära dig om smarta telefoner Ons 23 maj kl 06:01(9:37 min)

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.

Essän går stick i stäv med samtidens krav Tis 22 maj kl 06:01(10 min)

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför.

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför.

Kan någon visa vägen till Arkadien? Mån 21 maj kl 06:01(11 min)

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien.

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".