P1 Kultur med krönika

4:55 min

Anneli Dufva står för veckans kulturkrönika om fäder och mödrar, som rör sig från Ingmar Bergman till tv-serien Better things.

2018 - Ingmar Bergmans år. Bergman själv, som så många framgångsrika män, en auktoritet genom sitt arbete men också därför en mytologiserad fadersgestalt. Männen ville vara som han, kvinnorna ville ses av honom.

Jag vet, för min del, inte hur många män jag mött, vars framgångsrika fäder lagt sin skugga över deras liv. De strävar ständigt efter fadern, har blicken vänd mot honom, fast de lika ofta kan bekänna att modern egentligen betytt mer för dem. Och det gällde väl även för Bergman - sonen, barnet Bergman - där finns grunden till hans skapande energi.

"Jag vet, för min del, inte hur många män jag mött, vars framgångsrika fäder lagt sin skugga över deras liv. De strävar ständigt efter fadern, har blicken vänd mot honom, fast de lika ofta kan bekänna att modern egentligen betytt mer för dem.

När jag förra helgen såg två nyskrivna uppsättningar på scenen, så fick de mig att tänka på just detta:

Total fräschhet med Göteborgsbaserade trion Konstab (Anton Hellström, Ossian Melin och Filip Aladdin) som just nu gästspelar på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, sysslar med ett lika existentiellt som humoristiskt fadersuppror, där Tommy Berggren - en av Bergmans konstnärliga söner - får personifiera det arv man stångas för att frigöra sig ifrån.

Kontrasten till föreställningen Mor/dotter, skapad av Julia Marko-Nord och Tora von Platen är enorm. Den visas nu på Kulturhusets scen Kilen, och där är det istället det lågmälda som gäller. Först sitter alla i en ring, som ett terapimöte, skådespelarna med. Och så kommer vittnesmålen, de starka,baserade på verkliga intervjuer, om hur det är att vara mor, att vara dotter. Nära livet kallade ju Bergman sin film om fyra kvinnor på en förlossningsklinik - förvisso med manus av Ulla Isaksson, en mästare på att skildra just moderskapet …

Och jag tänker på en annan, samtida, mästare, Pamela Adlon - den amerikanska skådespelare som skapat HBO-serien Better things. Hon spelar där en ensamstående mamma med tre döttrar, som hankar sig fram i filmindustrin i Los Angeles. Det är enkelt gjort. Filmat med en kamera. Inga krusiduller. Men - med ett manus som är så välskrivet att jag ibland tittat på ett avsnitt en gång till bara för att se hur de - läs Pamela Adlon - egentligen gjort för att fånga det där som är livet. Ni vet, man faller, man gråter och sen svär man till igen, får en kram av någon eller sover på saken. Man älskar sina barn, man blir tokig på dem.

"Ni vet, man faller, man gråter och sen svär man till igen, får en kram av någon eller sover på saken. Man älskar sina barn, man blir tokig på dem.

Inte konstigt därför, kanske, att se hur olika replikskiften från just Better things dyker upp just i Mor/dotter.

Konstigt däremot att de inte någonstans redovisar sina lån. Jag blir lite sur på det.

Men, så tänker jag - även Bergman lånade ju - inte minst från Strindberg, vilket Jan Holmberg påpekar i sin nya bok om författaren Ingmar Bergman... Och så fnissar jag när jag tänker på Strindberg: Tjänstekvinnans son, som skrev både Moderskärlek och Fadren.

Alla är vi barn.