P1 Kultur med krönika

4:55 min

Vem är det egentligen som borde bli kränkt av den bioaktuella indiska filmen "Padmaavat"? Innan filmen ens var färdig började hindunationalistiska grupper protestera och flera av skådespelarna har hotats till livet. Vår kulturkorrespondent Naila Saleem konstaterar att många kan ha anledning till att känna sig kränkta – men knappast hindunationalisterna.

Först en spoilervarning. Vill du inte veta hur filmen Padmaavat slutar och hur detta slut blir i det närmaste en förolämpning mot Indiens halva befolkning - ja då ska du inte läsa den här krönikan. 

Så. "Padmaavat" utspelar sig i 1300-talets Indien. Palatsen är överdådiga, juvelerna bländande, kläderna en dröm. Berättelsen bygger på legenden om drottning Padmaavati som var gift med kungen i provinsen Chittor. Padmaavatis skönhet var så omtalad att den muslimska sultanen Alauddin Khilji begav sig till Chittor för att belägra fortet där kungafamiljen bodde. Enligt legenden dör kungen och Padmaavati tar livet av sig hellre än att hamna i sultanens klor.

I filmen framställs Rajput, en hinduisk krigarkast i nordvästra Indien, som hjältar medan muslimerna utmålas som djävulens undersåtar.

Att filmen är ett historiskt drama spelar mindre roll, menar jag, när den lanseras i en tid som enligt många indier präglas av att hindunationalister flyttar fram sina positioner. Inte sällan riktas ilska mot just muslimer. Så regissören Sanjay Leela Bhansalis sätt att skildra muslimerrna på i filmen "Padmaavat" lämnar en fadd smak i munnen. Det är inte heller första gången som han är inne på temat att muslimer och hinduer inte kan samexistera i harmoni.

Om detta har det varit märkligt tyst efter premiären. Istället handlar den stora debatten om filmen gloriferar sati eller inte - en sedan länge förbjuden sedvänja bland rajputkvinnor att begå självmord istället för att leva vidare när maken dog. I filmen Padmaavats slutscener begår ett stort antal kvinnor inklusive en gravid kvinna och hennes dotter kollektivt självmord genom att gå in i en stor eld. Drottning Padmaavati är vacker som aldrig förr när hon målmedvetet går mot sin död.

Regissören har förklarat att det här ska ses som en krigshandling i sann Rajputanda. Men för mig framstår hans gestaltning mer som enastående tondöv. För han bortser helt från den debatt som rasat i Indien efter gruppvåldtäkten 2012 och som handlar om synen på den våldtagna kvinnan. Är våldtäkt lika med döden eller kan en kvinna som utsatts för detta brott gå vidare i livet?

Den diskussionen verkar helt ha gått Sanjay Leela Bhansali förbi. Han är en av Indiens mest välrenommerade filmskapare, och den här filmen har haft en mycket generös budget. Undra om en yngre regissör mer i samklang med sin tids genusdebatt låtit kvinnorna slåss med något annat än sina underliv?