Utrikeskrönikan: David Rasmusson, Köpenhamn.

3:06 min

Utrikeskrönika 2 jan. Danmark.


Köpenhamn tisdag

Under hösten sköljde metoo-rörelsen över världen. Men det som i Sverige blev en flodvåg blev här i Danmark mest ett vågskvalp. Visst Zentropa-producenten Peter Aalbæk Jensen är inte längre välkommen att göra film i Trollhättan, men det är i Sverige så det räknas inte riktigt. Visst både danska skådespelare och sångare startade upprop, men efter att tre manliga komiker gav sig ut i debatten och berättade att de också blivit antastade, av kvinnor, så dog mer eller mindre den danska metoodiskussionen.

Istället har det varit en debatt om varför det inte varit en debatt och mer specifikt varför metoo blev så stort i Sverige och inte i Danmark.

Att metoorörelsen fick genomslag bland svenskarna som nästan konstant porträtteras i dansk press som präktiga, självgoda och politiskt korrekta är inget som förvånar danskarna. Men ändå varför blev det så tyst här? Att problem med sexuella trakasserier skulle vara mindre i Danmark än i Sverige är det ingen som tror på allvar så varför går inte grupp på grupp ut under olika hashtags och vittnar?

Exakt varför vet ju faktisk ingen, men på debattsidorna, i tv-sofforna, kring kaffeautomaterna på jobbet och på sociala medier har förklaringarna varit många.
Här följer ett litet axplock av dem.

Det danska frisinnet är den kanske vanligaste förklaringsmodellen. Att det danska samhället är fördomsfritt och tolerant är en enormt starkt omhuldad självbild och så fort frisinnet på något vis anses hotat försvaras det med näbbar och klor. När det gäller metoo så heter hotet nypuritanism. I alla fall enligt den kända folketingsledamoten Bertel Haarder, som i en debattartikel i tidningen Berlingske varnade för just detta i spåren av metoo och menade också att danskarna helt enkelt är lite mer hårdhudade. Här förstår man när folk säger och gör saker de egentligen inte menar och man tar inte åt sig så mycket.

En annan förklaring till den uteblivna debatten, som jag hört av svenska kvinnor jag känner som jobbar i Danmark är att man ligger minst 30 år efter Sverige när det gäller jämställdhet. Att det till exempel finns väggkalendrar med nakna tjejer på en arbetsplats är inget man ens reflekterar över och skulle man ifrågasätta det som möts man av oförstående blickar berättar dem.

En annan motivering som förts fram i debatten om debatten är att danskarna tror att det här med jämställdhet har man liksom redan fixat för ganska länge sedan. Det är ett problem man löst och inget man behöver prata om längre. Man har en självbild av att man är bäst i Norden på jämställdhet, även om internationella jämförelser säger annat.

Ytterligare en förklaring som figurerat är att rörelsen helt enkelt inte fick nog med kraft för att lyfta. I Sverige var det tillräckligt många som klev fram vilket gjorde att tröskeln för att våga berätta blev lägre. I Danmark nådde aldrig metoo den kritiska nivån.

En sista förklaring som förts fram är att det finns något man i Danmark är mer rädd för än att bli utsatt för trakasserier och det är att bli stämplad som en "snerpe", en överdrivet anständig och moraliskt förargad person. Det vill säga ungefär som en svensk.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista