P1 Kultur med krönika

4:55 min

I veckans kulturkrönika ser Mikael Timm tecken på en häpnadsväckande förändring av kulturklimatet.

Livet är kort, konsten evig, stod det på en liten sten jag en gång fick i present. Jag har tappat bort stenen och lika bra är det, för de senaste månaderna visar att motsatsen gäller: livet är långt, men konsten kort.

Det framgår av en artikel i New York Times författad av filmskribenten Anthony Oliver Scott med rubriken ”mitt problem med Woody Allen”. Scott har tillhört Woody Allens beundrare men efter de förnyade anklagelserna av Allens styvbarn om sexuella övergrepp har Scott fått problem med Woody Allens filmer.

Scott skriver att en del av kritikerns arbete är att fälla domar och att ett domslut aldrig kan vara utan moraliska dimensioner. Och Scott försöker alltså avgöra om Allen är skyldig till övergrepp mot barn och skådespelare genom att se om hans filmer. Scott menar uppenbarligen att hans uppgift inte bara är att recensera konstverket utan också människan. Ja, mer än så – han är satt att döma människan bakom konstverket. Så var han också kursetta på Harvard där han studerade litteraturhistoria.

Artikeln vittnar om en häpnadsväckande förändring av kulturklimatet. Ja, man kan tycka att utvecklingen vrids sekler tillbaka – till en tid då furstarna var fria att straffa konstnärer för deras livsstil.

Men kanske är det lättare att gilla en moraliserande kritiker än en smakdomare? Efter en liten trafikolycka för några år sedan gick jag till en massör som när han fick höra att jag var kritiker, klämde åt extra hårt och sade - medan greppet hårdnade … att ”Ingen kan älska en kritiker”.

Nej, kanske inte. Men bortsett från den där gången på massagebänken har det aldrig bekymrat mig. Kulturkritiken överlever nog. Alla på sociala media är redan kritiker, medan de professionella kritikerna, enligt en undersökning vi redogjort för här i kulturnytt, alltmer sysslar med nyhetsjournalistik. Kanske blir det någon slags balans i det kulturella ekosystemet trots allt.

Och arbetsmarknaden för moralister är god. Varför inte börja omtolka Shakespeare utifrån hans privatliv – han ignorerade sin hustru i åratal. Och Goethe – en kulturman som får akademiledamöterna att hamna i gärdsgårdsserien – var han inte lite väl förtjust i unga kvinnor. I jämställdhetens namn får vi inte glömma de kvinnliga genierna. Ta Selma Lagerlöf – där kan man tala om att de anställda var beroende av chefen.

Och Ingrid Bergman – ett geni framför kameran, obarmhärtigt aggressiv när tagningen var över. Och feministfavoriten Marguerite Duras – hon kunde ha behövt ABF:s grundkurs i sociala relationer.

Återstår bara att vässa knivarna inför en lång Kulturnatt.