När man får ett brev: Ekots Samuel Larsson i Maputo

2:58 min

Utrikeskrönikan den 11 januari 2018. Maputo

Maputo torsdag.

Livet som korrespondent har sina stunder. En sådan stund kom här i veckan, i form av ett brev på posten. Alltså som ett riktigt brev, med frimärke.

Bara det, ska ju sägas, kvalificerar nästan som vackert och unikt här i Mocambique där postgången är minst sagt opålitlig.

Men det här var större än så. Kanske minns någon av er en krönika jag gjorde i november från Addis Abeba, Etiopien, om skoputsaren Kidus. Han som inte gjort annat än att putsa skor hela sitt liv, men vars bildning och förmåga till skarp analys i alla möjliga ämnen är så imponerande - politik, sport, historia, teologi. Jag lämnar honom alltid med blanka skor och nya perspektiv på ämnen jag trodde jag hade koll på. Och jag säger alltid, för jag besöker faktiskt alltid Kidus när jag är i Addis Ababa, där han sitter under sitt träd.

Hursomhelst. Tydligen är det någon som lyssnar på de här utrikeskrönikorna, för efter den hade en svensk turist i Etiopien letat upp Kidus och berättat för honom om krönikan i radio långt där borta i Sverige. Och då hade Kidus bestämt sig för att skriva ett brev. Med turistens hjälp skickades det från Addis Ababa till Ekot i Stockholm, som skickade det vidare till mig i Maputo.

Så det hade rest långt det där brevet, och jag erkänner att jag var nervös när jag öppnade det. Kidus hade ju inte fått frågan om han var ok med att bli en krönika i P1. Var han sur? Nä, visade det sig. Han var glad. Jag hade visat honom respekt, skrev han. You upgraded my personality. Och avslutade på etiopiskt vis med ett thank you and may god bless you.

Puh, det där gick ju bra. Jag intervjuar hundratals människor på alla möjliga håll i Afrika i alla möjliga ämnen, det tillhör verkligen inte vanligheterna att deras återkoppling dimper ner i brevform månader i efterhand. Ska jag vara ärlig har jag alltid räknat kallt med att de aldrig någonsin kommer höra min rapportering som de bidragit till, ännu mindre att de ska höra av sig.

Men världen är liten och sammanflätad. Och blir allt mindre och mer sammanflätad. En skoputsare i myllrande mångmiljonstaden Addis Ababa kan mycket väl få nys om att han omtalats i svensk radio. Och reagera tillbaka. Ja, sådär en miljard afrikaner äger faktiskt en mobiltelefon så många skulle rent teoretiskt kunna följa och reagera på allt jag säger via sociala medier. Och det stämmer till eftertanke. Jag har inte exklusiv rätt till berättelsen om människors liv. Den storyn äger de ytterst själva och jag kan rätt lätt ställas till svars för hur jag har återgivit den.

Så jag blev glad över brevet från Kidus. Som vanligt fick han mig att tänka till.

Och om det nu är så att han ska sitta där under trädet i utkanten av Addis Ababa och höra mina krönikor, är det kanske lika bra att jag hälsar.

 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".