Gertrude Steins tid är nu

9:56 min

Gertrude Stein förknippas med Paris kulturliv under 1900-talets första hälft. Men det är till hennes säregna poesi och radikala litterära praktik vi ska vända oss för vägledning idag, menar Jesper Olsson.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Klart som gyttja”. Så beskrev den amerikanska författaren Gertrude Stein en gång sitt språk. Och utan tvekan hörde Stein till de mest säregna av språkskapare som den litterära modernismen producerade för hundratalet år sedan. Det märkliga är att hennes språk också är glimrande enkelt. Till skillnad från hos en samtida som James Joyce behöver man inte tråla djupen efter innebörder – uppsöka ordböcker och encyklopedier på jakt efter arkaismer, latinska citat och tekniska termer. Stein föredrog det vanliga och vardagliga. Saker skulle ske i det öppna, i textens ytskikt.

Men där någonstans blir enkelheten också förrädisk. Genom upprepningar, oväntade vägval och utelämnade skiljetecken, förlorar läsaren fotfäste i gyttjan. Det är i syntax och grammatik Stein blir sin egen. Som hon själv konstaterar i diktessän ”En grammatiker” ur ”How to Write” från 1931: ”Detta är mycket enkel grammatik. Vem för den dit. Detta är inte enkelt för den är inte skolad. / Grammatik. Om vi gråter, gråter han hjälper han inte sig själv som en utan dom. / Grammatik är inte mot segling. Om de inte har bordat en ångare.”

Det som gör Steins arbeten oavlåtligt fascinerande är just det slags öppenhet som citatet uppvisar – vilket delvis hänger ihop med att det inte är en ”skolad” stil eller grammatik. Stein tog sig friheten att bygga om språket från grunden. Inte bara språket, utan skrivandet och läsandet och litteraturen som praktik och händelse. Det var en nödvändig metamorfos – som svarade mot en modern erfarenhet.

Salongen blev ett ställe där litteratur kunde äga rum vid sidan av den tryckta boken

Gertrude Stein föddes 1874, och växte upp i en välbemedlad judisk familj i Kalifornien. Trots att de periodvis vistades i Europa, och trots att hon flyttade till Paris 1903 – och blev staden trogen till sin död 1946 – var det amerikanska avgörande för hennes livssyn. Det är inte någon tillfällighet att hon inleder sin stora roman ”The Making of Americans” med orden: ”Det har alltid förefallit mig vara ett sällsynt privilegium, detta att vara amerikan, en verklig amerikan, en vars tradition det tagit knappt 60 år att skapa.” Det var denna modernitet som skulle göra det möjligt att på gammal europeisk mark föryngra litteraturen.

När Stein var 19 år gammal lämnade hon dock Kalifornien för östkusten, och studier vid Harvarduniversitetet, där hon bland annat utförde experiment kring läsning och minne under filosofen William James översyn. Men trots framgångar och uppmuntran att fortsätta, drog hon vidare till Paris, där brodern Leo befann sig – och där de tillsammans skulle bygga upp en imponerande samling av modern konst kring verk av Picasso, Braque, Cezanne och Matisse.

Så småningom flyttade Steins blivande livskamrat Alice B Toklas in i syskonens lägenhet på Rue de Fleurus 27 – medan Leo lite senare flyttade ut – och modernismens mest ryktbara salong tog form, där inte minst amerikanska författare under decennier skulle avlägga visit och erhålla sin entrébiljett till litteraturens huvudstad.

Steins och Toklas salong blev dock inte bara en rastplats för Ezra Pound, Ernest Hemingway och andra, utan etablerade ett slags infrastruktur för litteratur – en omständighet som blir tydlig i en fascinerande bok från 2017 med titeln ”Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris”, skriven av Ingrid Svensson. För Stein var detta extra viktigt. Hennes debut ”Three Lives” hade publicerats 1909 och efter vedermödor hade hon 1914 fått diktsamlingen ”Tender Buttons” utgiven. Därefter skulle det dröja innan hon fann nåd hos en förläggare. Egentligen var det först med det publika genombrottet, ”Alice B Toklas självbiografi” (1934), som situationen lättade – men än idag saknar man faktiskt en samlad utgåva av hennes verk.

Salongen blev ett ställe där litteratur kunde äga rum vid sidan av den tryckta boken – här kunde Stein läsa sina verk och få direkt respons. Hon och Toklas startade även det egna förlaget Plain Editions, för att sätta småtryck i cirkulation. Som kritikern och litteraturvetaren Solveig Daugaard framhåller – i en ny och skarpsynt studie om mottagandet av Steins verk – så utvecklades härmed en medialt komplex miljö för skrivande och läsande, som inte lät sig reduceras till en ståtlig förlagsutgiven bok.

Frågan om betydelse är konstant undflyende i Steins texter. De avbildar aldrig rakt av. Innebörd är något som görs och blir till i läsakten – inte något som bara finns.

Samma komplexitet präglade också Steins texter i sig. Dikterna i ”Tender Buttons” tog intryck av såväl kubismens uppbrutna kompositioner som de collage Picasso och Braque arbetade med. Samlingens mest kända rad lyder följdriktigt: ”agera som om det inte fanns någon nytta med ett centrum”. Fyllda av egensinniga sammansättningar är dikterna ändå rotade i vardagens vanor, vilket rubrikerna på bokens tre delar tydliggör: ”Föremål”, ”Mat” och ”Rum”. Återigen finner vi en kombination av hemvävt och oväntat.

Vid sidan av konsten, var filmens bildremsor en viktig impulsgivare, och den kan kopplas till det mest patenterade stildraget hos Stein: upprepningen. Hennes språkliga girlang – ”rose is a rose is a rose is a rose” – med rötter hos Shakespeare bland annat – är förstås det mest kända exemplet på denna teknik. Samtidigt är raden försåtlig i sin skenbart simpla struktur. Den väcker frågor kring vem och vad, kring saker och namn på saker. Frågan om betydelse är konstant undflyende i Steins texter. De avbildar aldrig rakt av. Innebörd är något som görs och blir till i läsakten – inte något som bara finns.

Att just rosen-raden framkallade en särskild aura insåg både Stein och Toklas, som bland annat skulle låta brodera den på en duk. Detta tilltag kan betraktas som ännu ett element i den varierade litterära miljö som Daugaard undersöker och som kan bidra till att fördjupa bilden av litteraturen i vår tid – i 2000-talets medieekologi; en ekologi där texten bara utgör en aktör vid sidan av uppläsningar, författarintervjuer, sociala medier, blogginlägg, och så vidare.

Denna rörelse bort från boken som litteraturens nav är kopplad till Steins speciella sätt att skriva. Upprepningarna och texternas öppenhet skapar en oro kring frågan om mening. Men öppenheten är också inbjudande: den uppmanar till svar och samarbeten. Läsaren blir en medskapare – en medskrivare. Kanske är detta nyckeln till att Steins verk från 1950-talet och framåt – även om den bredare publiken uteblivit – lockat många författare: från John Ashbery till den svenska poeten Ida Börjel och den kanadensiska Nobelpriskandidaten Anne Carson.

Under lång tid var Stein kanske främst en fotnot i en litteraturhistoria med manliga protagonister. Hon var konstsamlaren som var kompis med Picasso; som drev salong med Toklas; som bidrog med anekdoter kring det moderna Paris och skänkte sin profil till en postmodern HBTQ-ikonografi.

Men idag är situationen annorlunda. Tiden har hunnit i kapp hennes texter. I en period när boken omvandlas, när läsandet och skrivandet flätas samman och blandas framför skärmar och plattor, kan Stein mycket väl vara den poetiskt lustfyllda och kritiska guide genom språk och värld vi behöver. Lika mycket som en Vergilius, Dante eller Joyce.

Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker

 

Litteratur

Solveig Daugaard, ”I’m Always Wanting to Collaborate with Someone” (Linköping University press 2018, under utgivning).

Laura Luise Schultz, Mellem tekst og teater (Köpenhamns Universitet 2009)

Gertrude Stein, The Making of Americans (Dalkey Archive Press 1995)

– ”En grammatiker”, övers. Niclas Nilsson, OEI 14, 2003.
– "Tender Buttons" (Oxford University Press 2014)
– "Alice B Toklas Självbiografi", övers Thomas Warburton (Modernista 2017)

Ingrid Svensson, Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris (Ellerströms 2017)