Den sentimentala kvinnans upprättelse

11 min

Att vara sentimental är att ha dålig smak, att vara kladdig och vulgär. Eller? Handlar kanske föraktet för sentimentalitet mer om en beröringsskräck för känslor i stort? funderar Elisabeth Hjorth.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ett språk som kommer med modersmjölken rinner i ådrorna, rinner mellan fingrarna ut på pappret. Det går inte att skriva sig ur. Jag undrar varför ensamheten i mitt språk är så förgörande. Jag undrar varför stumheten känns som en olycklig tillflykt. 

Den första kärleken saknar spår av sentimentalitet. Den uttrycks som begär, anknytning, förspråklighet eller lycka. Barnet vid bröstet älskar med en rå, djurisk kärlek. Inte sentimental.

Ordet modersmjölk, däremot, har en sentimental klang. Och den ikoniska bilden av det ammande barnet väcker förstörelselusta. Läckande uppsvällda och oigenkännliga bröst, stelnade fläckar på kläderna och den ambivalenta erfarenheten av att bokstavligen bli konsumerad får kvinnor att skriva itu bilden. De skriver i protest mot sentimentaliteten, som inte rymmer alienationen.

Sentimentalitet kräver historia och sammanhang. Så småningom blir barnet sentimentalt. Kanske mamman också. Jag minns alla mina mjölkstockningar men inte fullt hur outhärdliga de var. När jag slutat amma ångrar jag mig. Tiden när jag var den utvalda och enda, mitt barns källa till en särskild fenomenologisk kunskap om världen, är över. Sentimentalt. Känslan sväller i takt med att min betydelse minskar. Det vi hade, nu är det över. Nu kan vem som helst ge henne mat, nu är jag utbytbar. Och det vi hade var ju himlastormande.

Minne, referenser och metaforer skapar sentimentalitetens rum. Utifrån liknar det skammens garderob. Spetsar, leopardimitationer, målade pärlor. I en essä om sentimentalitet och sötningsmedlet Sackarin skriver Leslie Jamison att hungern efter sådana intryck har en outtalad skam på tungan. Vi håller den i schack för att inte avslöjas som banala, egocentriska eller helt enkelt vanliga. Det är genant att ta genvägar till känslorna, att trösta sig med falskt socker.

När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor.

Att ha fått något med modersmjölken är att hänvisa till band så starka att de berättar om vem jaget är. Hon fick musiken med modersmjölken. Han fick tennisen med modersmjölken.

Jag fick ett språk med modersmjölken. Ett språk som å ena sidan var högstämt och existentiellt, å andra sidan manipulativt och sentimentalt. Bibelns skönhet och fasa, pingströrelsens stränga sötma. Ett arv av absolut obeveklighet i kombination med en ömsom lockande, ömsom hotfull, sentimentalitet.

”Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever”. Refrängen på radio spelas som ett omkväde för en tid, uttryckt i en hitlåt som lika gärna kunde vara hämtad ur de senaste samtidsromanerna. Utsagan framstår som sentimental för mig, som en koketterande överdrift. För att det inte har varit mitt problem. För att mitt problem är allt annat än brist på känsla. Att leva är att känna, för mycket. Och därmed löpa en ständig risk att falla ner i något kladdigt och pinsamt.

Sentimentaliteten är skamlig för att den tyder på dålig smak. Att vara för mycket är att sakna stil. För mycket smink, för hög röst, för tårdrypande meningar. Anklagelsen riktas uppenbarligen mot kvinnor, som följaktligen utvecklar en finkalibrerad förmåga till självcensurerande omskrivningar av känslor. A smart girl leaves before she is left.

”Vi avfärdar sentimentaliteteten för att kunna sätta oss till doms över konsten och det subtila, vi är så hyperkänsliga att vi inte behöver ett primitivt överflöd av känslor”, skriver Jamison. Den kvinna som vill bli tagen på allvar gör bäst i att hålla sin primitivitet i schack.

När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Nostalgin rymmer ett överseende med att gå tillbaka till det som på ett eller annat sätt har format en. Kvinnors möjlighet att göra detsamma begränsas av att själva bilden är sentimental. Alltså hugger flickor huvudet av sina dockor, kvinnor skriver fram fulhet och äckel för att förstöra en ikonisk bild men också för att undkomma sentimentalitet. För att äntligen kunna utgöra ett hot.

när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor

Känslan säger att jag lever. Den säger att jag finns. Det är glädjefullt att känna glädje, det är upphetsande att bli upphetsad, skrev psykologen Silvan Tomkins. Oavsett kön. Men känslan är samtidigt historiskt och politiskt konstruerad. Varför kallas känslan sentimental och varför betraktas den som en låtsaskänsla?

Föraktet för sentimentalitet, dess ytlighet och yviga gester, har att göra med en beröringsskräck för känslor i stort, menar Robert Salomon. I sitt försvar för sentimentaliteten skriver han att en akademisk manschauvinism härskar genom att svartmåla känslor generellt. Att stämpla dem som sentimentala är ett sätt att förvisa dem ur diskursen. Vilket kunde betyda att när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor. Ibland till priset av att bli kallade sentimentala. Ibland i protest mot sentimentaliteten som en plats reserverad för dem.

Sentimentaliteten kom med modersmjölken. ”Mötas vi uti den staden, som vid livets klara älv, är med jaspis, guld och pärlor byggd, utav vår Fader själv?” Det finns ett lyckoland bortom bergen, det dryper av mjölk och honung. Det finns alltid ett lyckoland, men bara för vissa. Lockelsen i det paradisiska tillståndet sätter varje kritik ur spel. Den nationalistiska, patriarkala eller religiösa sentimentaliteten tystar med hjälp av den hemliga, skamliga rädslan att kanske inte duga för paradiset.

Sentimentaliteten talar alltså om vad du ska känna. Den fungerar att förföra med, moralistiskt, religiöst och politiskt. Men erotiskt? Tveksamt, säger du. För du vill inte ligga med den som talar om vad du ska känna. Du vill känna. Men tänk om känslan uppstår av rosor som vägrar vara ironiska? Som kastar om föraktet för sig själva som kliché och blir åtråvärda? Kanske är det bara queer litteratur som kan fatta detta. Queerteori är fortfarande bättre än modern litteratur på att förstå, använda och omfamna sentimentalitet, skriver Kevin Kopelson. Jag tror att han menar: bättre på att gå in i skamgarderoben och leta fram de mest anslående stereotyperna att klä upp sig i. Som motstånd och kärleksförklaring i ett. 

 Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln. 

Både sentimentalitet och antisentimentalitet fungerar självrättfärdigande, enligt Jamison. Sentimentaliteten är paradoxal och riskabel. Bilden av det gråtande barnet talar till betraktarens önskedröm om sig själv som den empatiska betraktaren. Stilpolisen, å sin sida, söker bekräftelse av sitt ogillande omdöme för att få räknas bland de smarta och sofistikerade.

Oscar Wilde sa: ”En sentimental person vill helt enkelt njuta lyxen av en känsla utan att betala för den.” Att bli påkommen med något sådant, att syssla med känslor en inte har rätt till, väcker skam. Någon tittar och fäller domen: för mycket. Ställer den gamla frågan: vem tror du att du är? Saken är den att kvinnor betalar hela tiden. Föraktet för att känna för mycket, för att vara too much, är ett självförakt. Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln. Det hjälper inte att tala till det. Skam sätter sig och skriver. Någon som inte älskar mig måste säga att jag finns. Skam glömmer så fort. Hjälp skam. Hjälp skam att skriva rosor och regnbågar, enhörningar och stjärnor. Hjälp skam att skriva hjärta. XOXO

Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik


Litteratur

Jamison, Leslie: Empatiproven, övers Sofia Nordin Fischer, Weyler, Stockholm, 2016

Kopelson, Kevin: Sentimental journey, i n+1, 29/4 2009

Kristeva, Julia: Stabat mater och andra texter, i urval av Ebba Witt-Brattström, övers. Ann Runnqvist-Vinde, Natur & Kultur, Stockholm, 1990

#Monroe, Marylin

Salomon, Robert C: In Defence of Sentimentality, Oxford University, New York, 2004

Tomkins, Silvan S: Affect Imagery Consciousness Vol III, Springer, New York, 1991