Myten om den läxfria finska skolan: Ekots Erika Gabrielsson i Helsingfors

3:05 min

Utrikeskrönikan den 25 januari 2017. Helsingfors.

Helsingfors, torsdag.

 

Det händer ofta att det första folk utbrister då de hör att jag kommer från Finland är: Åh – den finländska skolan! Det här hände väldigt ofta då jag bodde i Norge till exempel. Det haglade av nyfikna frågor, frågor som jag inte visste vad jag skulle svara på.

 

Faktum är att det för många i Finland helt enkelt är en självklarhet att skolan är som den är. Jag var själv fullständigt omedveten om att skolsystemet ansågs vara i toppklass, före Pisa-undersökningarna blev stora rubriker.

 

I de internationella Pisa-undersökningarna mäts 15-åringars kunskap i olika ämnen. Att Finland klarat sig bra i Pisa-undersökningarna är något som uppmärksammats mycket utomlands och skapat ett sorts skolbrand kring Finland; en framgångssaga att vara stolta över och rida på, att försöka paketera in och exportera.

 

För i många länder är skolmyndigheterna otroligt intresserade av den finländska modellen och det görs utbyten och studiebesök hit, för att ta del av vad som gör den finländska skolan så unik. Det är just frågor av den kalibern som själv har så svårt att besvara. Men jag brukar bland annat lyfta fram lärarutbildningen.

 

Jag känner inte till allt som Pisa-undersökningen omfattar. Det jag vet är att Finland säkert har orsak att vara stolt, att alla förändringar väcker stora rubriker och att kritiker ifrågasätter det mesta som har med undersökningen att göra och framför allt publiciteten kring det.

 

Internationell media uppmärksammar ofta den fantastiska finländska skolan. Då det handlar om amerikanska medier är jämförelserna mellan skolsystemet i USA och Finland otroligt tacksamma (speciellt i ett kort videoklipp) eftersom skillnaderna är så enorma. Så här kan det ofta låta:

 

I Finland börjar man skolan först då man är sju år gammal!

 

I Finland kan en skoldag vara bara några timmar lång!

 

I Finland får alla barn mat i skolan!

 

I Finland har eleverna inga läxor.

 

Just det här med läxor har förbryllat mig. Jag har frågat runt men inte ännu träffat någon som kunnat berätta om en skola där eleverna faktiskt inte har några läxor alls. (Kontakta mig gärna om just du känner till ett exempel på läxfri skola!)

 

Jag talade med en lärare som sade att de finländska eleverna kan ha väldigt lite läxor. Visst, sade jag, men det är en stor skillnad på att säga att man hat lite läxor och inga läxor alls.

 

Själv har jag ett barn som ska börja skolan nästa höst och har en läxa per vecka, ett rätt bra sätt tycker jag att förbereda sig för vad som komma skall av tolv år av hemuppgifter och läxhäften – om inte det skulle bli aktuellt med en läxfri skola alltså.

 

Hittills är det mest utmanade inte att göra läxan utan att komma ihåg häftet. Därför ska också den blivande skoleleven, åtminstone i vårt fall, ha ryggsäck med sig varje dag för att få in rutinen med att ta ansvar för och komma ihåg väskan.

 

Jag har i mitt stilla sinne undrat om det är för sent för en del vuxna att nöta in rutinen med att komma ihåg sina grejor varje dag, utan att bli påmind. Det ingick inte på schemat då jag hade den stora förmånen att ta del av det hyllade finländska skolsystemet.