Vi ses i Iran: Ekots Palmira Koukkari Mbenga i Teheran

3:08 min

Utrikeskrönikan den 29 januari 2018. Teheran.

Stockholm, måndag

 

Jag kliver av flyget i Teheran och går mot passkontrollen. Av gammal vana ställer jag mig i den längsta kön, ni vet den där alla utlänningar står medan de som är medborgare i landet mer eller mindre glider rakt igenom. Snart förstår jag att jag har ställt mig fel. Den här långa kön är för iranier. Några meter längre bort ska jag gå, till kön för oss med utländska pass. Den kön är typ fem personer lång.

 

När jag väl är inne i landet är det många som är nyfikna på vem jag är. De frågar var jag kommer ifrån och framförallt vad jag tycker om Iran. Tycker du om Teheran? Vad ska du göra mer när du är här? Du borde åka till Shiraz och Isfahan och kolla på världsarven! Vad tycker du om människorna? Folk är måna om att jag får en bra bild av deras land, väl medvetna om att informationen som når ut till omvärlden är knapp och i många fall ensidig. Visst är vi inte som man tror? Så som de visar i media? Vi är inte barbarer och vi hatar inte väst, säger folk.

 

En person jag intervjuar frågar om mitt ursprung, förutom Sverige. När jag förklara min afroeuropeiska mix och utbrister han:

"Som Obama, du kanske kan bli president i Sverige!"

"Visst, vi måste bara bli av med kungen först", svara jag.

"Ja, men det går att fixa, fråga oss iranier", svarar han och refererar naturligtvis till revolutionen 1979 där shahen störtades och vi skrattar.

 

Efter några dagar börjar livet som många iranier lever bakom kulisserna, i skymundan från de strikta levnadsreglerna som förbjuder alkohol och obligatoriska klädkoder för kvinnor, träda fram. Jag träffar en kille som har varit Sverige och när vi pratar säger han att han är lite trött, för att han drack massa vodka igår. Jaha, svarar jag. Hur får man tag på vodka här? Det är enkelt, svara han. Överallt, du bara ringer någon och får det levererat hem till dig. Mycket lättare än att få tag på alkohol i Sverige en söndag, säger han. Han berättar också att han brukar brygga sitt eget öl, genom att köpa alkoholfri öl och sedan jäsa den. Ingen större verksamhet men ändå ett litet illegalt bryggeri. Om du var i Sverige skulle jag kallat dig hipster, säger jag och tänker på hela bryggeritrenden bland skäggiga män i min ålder. Ja, skrattar han. Men jag är i Iran, så jag är en gangster istället.

 

När det är dags för mig att lämna Iran gör jag och en handfull andra utlänningar om samma misstag jag gjorde på väg in. Vi ställer oss i den långa kön och blir ombedda till att gå till passkontrollanten på andra sidan som inte ser sönderstressad ut direkt. Jag tänker då på alla vänliga människor jag mött, som förutom att vilja visa upp Iran från sin bästa sida också har varit nyfikna på och velat veta mer om andra kulturer och länder. Och på kompisgänget jag träffade som driver ett hostel och där de genom workshops och filmkvällar får till utbyten mellan utländska turister och lokala iranier. Som en motreaktion till fördomar och det stora antalet unga som lämnar Iran, har de döpt sitt initiativ till See you in Iran - Vi ses i Iran.