En tisdag med en isklump i magen: Ekots David Rasmusson i Köpenhamn

2:54 min

Utrikeskrönikan den 1 februari 2018. Köpenhamn

Köpenhamn, torsdag.

Det var tanken att det här skulle bli en rolig krönika. Jag hade tänkt prata om att det nya danska burkaförbudet också kan komma att göra lösskägg olagliga och vilka konsekvenser det skulle kunna få för jultomtarnas årliga världskongress på Tivoli.

Manuset var färdigskrivet och jag fnissade själv nöjt åt det.

Men det blir ingen rolig krönika idag.

För förra tisdagen så landade den i min mailkorg. Stämningsansökan mot ubåtsbyggaren Peter Madsen för mordet på Kim Wall.

Egentligen visste jag ju redan det mesta i det här fallet som varit så spektakulärt att det ibland känts mer som ett kriminaldrama på tv än något som verkligen hänt.

Men när jag läste åklagarens beskrivning fick jag en iskall klump i magen. De knappt två a4-sidorna är bland det värsta jag sett. Det var som om den här nästan overkliga historien plötsligt blev verklig, den bara låg där naken och kall, filtrerad genom juridiska paragrafer som i sin stramhet på något vis förtydligade så mycket att det var smärtsamt att läsa.

Tidigare i min karriär har jag jobbat som rättsreporter i Malmö, ett jobb som innebära sin beskärda del av elände och obehagliga mordrättegångar.

Men trots alla vidrigheter har jag i alla fall någonstans förstått varför. Det var ett svartsjukedrama, ett rån som gick snett eller en maktkamp i undre världen. Det har ofta varit för jävligt, men någonstans på något plan trots allt ändå begripligt.

Det här fallet är inte det. Jag ska bespara er detaljerna men om det som åklagaren menar hänt stämmer, och det är verkligen om, det ska fortfarande kunna bevisas, så är det är det här något av det mest brutala, groteska och samtidigt mest meningslösa jag någonsin varit med om. Jag kan bara inte förstå.

Den 8 mars börjar rättegången i Köpenhamn och då kommer jag som en av få svenska journalister få sitta med i rättssalen, bara några meter från både Peter Madsen och Kim Walls familj. Jag ser inte fram emot det. Jag vet att jag kommer få se och höra saker som jag aldrig kommer glömma. Men när rättegången är över och alla radioinslag gjorda så hoppas jag att jag i alla fall kanske kan förstå.