När döda och levande går sida vid sida

10 min

Katarina Wikars faller genom ett maskhål i tiden och hittar tunnlar i skogen som leder till 1986, och lär av litteraturen att de döda bara blir synliga under speciella ljusförhållanden.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En gång i ungdomen stal jag en bok på biblioteket. Den var tunn och gul och handlade om linjär tid och cyklisk tid och om tiden som punkt. Så jag försökte flytta livet till andra tidsuppfattningar. Om jag är alldeles stilla kommer allting förr eller senare förbi mig då i alla fall? Finns det onda avsnitt i tiden som jorden ibland passerar genom?

Den tyska Netflix-serien "Dark" utspelar sig 2019 i ett mindre samhälle i kärnkraftverkets skugga. Alla familjer verkar ha bott här i generationer, vilket är centralt för handlingen för när barn går in i tunneln i skogen har de en tendens att försvinna – för att komma upp1986 på samma ställe. De går tillbaka till sin skola där alla har axelvaddar och pastellfärgade kläder.

Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn.

Det tar ett tag att klura ut att de via några maskhål i tidsväven har fallit igenom några decennier - och kan så möta sina egna föräldrar som unga. Det finns några blinda fläckar i "Dark" för undrar inte människorna 1953 eller 1986 varför det springer omkring förvirrade människor med konstiga bärbara telefoner på åkrarna som heter nästan samma sak som de själva? Det är ju egentligen deras ännu inte födda barn. Det är en sorts tysk "Twin Peaks", som åtminstone anstränger sig för att bringa rätsida på tidsresorna. Det är som om det vore själva meningen med byn, om man faller genom maskhålet och kommer 33 år eller 66 år tillbaka kan man alltid träffa mamma eller mormor som ung i samma hus.

Jag har en så klar bild från sjuttiotalet av den gamle välklädde mannen vid åkerkanten. I filmatiseringen av Vilhelms Mobergs roman "Din stund på jorden" återvänder den gamle Amerika-emigranten till sin barndoms karga bygd i Småland, där hans yngre jag fortfarande är kvar och brottas i leran med sin bror som ännu inte vet att han snart ska dö. Den gamle mannen träder in på barndomens arena, blir den tyste iakttagaren i kanten.

I Jean Rhys novell "Jag bodde här en gång" används samma grepp. En väldigt gammal kvinna närmar sig några barn på en veranda någonstans i Karibien. Jag bodde här en gång, säger hon men de ser bara rakt genom henne. Bryr sig inte. För de kan inte se henne. Och det är då hon förstår.

Som att inte vilja sova i ett rum där någon har legat och dött för att detta döende allt jämt fortsätter att utspela sig därinne. Hur kan ett berättande som utgår från en plats få de olika tidsskikten att samverka, vävas ihop, vända sig ut och in, rusa igenom varandra?

En fransk markis och en filmare rör sig genom Vinterpalatset i Sankt Petersburg och samtidigt genom 300 år av rysk historia. Kameran sveper förbi Katarina den stora och nutida museiintendenter genom hundratals salar för att stanna upp på tsarfamiljens sista bal. Det är strax innan första världskriget och den kommande revolutionen ska sätta punkt för den epoken. Filmen "Den ryska arken" av Aleksandr Sokurov rör sig alltså mellan olika tider i samma byggnad, i Vinterpalatset, som om de genom skjutdörrar i vårt medvetande faktiskt existerar sida vid sida, pågår samtidigt i olika rum.

"Denna plötsliga rusning av tid".

Filmen är kanske mest känd för att den är gjord i en enda tagning, och så för den enastående slutscenen där balens 3000 gäster makligt rör sig som en flodvåg mot utgången. Och som åskådare har vi också facit på hand, vet att den här balen är den allra sista, att dessa människor skrider mot sitt ovillkorliga slut.   

När uppstår då de här tidsförskjutningarna på en plats eller inne i en människa, existerar de hela tiden parallellt?

"Denna plötsliga rusning av tid". Marguerite Duras ser sitt unga ansikte i spegeln i början av romanen "Älskaren". Hur hon redan vid arton, vid femton fick det ansikte som förebådade det som alkoholen och begäret senare i livet skulle ge henne: "När jag var femton fanns lusten i mitt ansikte och jag kände ännu inte till lusten".

Man kan som läsare se hur tiden liksom rusar fram över ansiktet, gör något med det vars konsekvenser först framtiden rymmer.

Och vem har inte bakom sitt eget ansikte skymtat sin mors, sett hur det ligger där, lurar, väntar på att komma fram, ta över.

Den danska författaren Josephine Klougart skriver i sin debutroman "En av oss sover" om att se sin mormors ansikte i sin mors, och i sin mors detta tredje: "man känner igen det, men tycker ändå att det är ett okänt ansikte. Ett otäckt ansikte är det, det är det, detta tredje. // Som alltså bara kan vara mitt eget, det måste vara så, mitt."

De man länge tror är de onda andarna istället är de levande

I romanen "Austerlitz" av W. G. Sebald finns en mening som en gång för alla förändrade min blick: "att de döda blir synliga under vissa ljusförhållanden". Att vi delar utrymme med alla de som tidigare har levt på platsen. Men att det bara under vissa benådade ögonblick, under vissa ljusförhållanden blir möjligt att se: De andra. De döda. Som bara fortsätter med sitt strax intill.

Och kanske också det motsatta. En mor och hennes två barn lever i ett hus som hemsöks av spöken. Först mot slutet av skräckfilmen "The others" av Alejandro Amenábar visar det sig att de i själva verket är de döda, och att de man länge tror är de onda andarna istället är de levande: ett medium och husets nya ägare som försöker driva ut de gamla spökena. Dvs. mamman och barnen. Perspektivet vänds ut och in, och man inser att de döda också bara blir medvetna om de levande ”under speciella ljusförhållanden”.

Istället för att berättelsen rör sig i rummet som en roadmovie, ut på vägarna igen, rör den sig i tiden men står samtidigt stilla och försöker se genom lagren av konventioner. Det kan lätt anta spiritistiska övertoner det här tänkandet men när de här tidsförskjutningarna fungerar kan en dörr öppnas i medvetandet mot något större, mer svårförståeligt men samtidigt hissnande som utgår från platsen och låter dig falla ner i maskhålen i tiden genom omärkliga parallella glidningar.

I romanen "Hemman" av Magnus Dahlström kan man mot slutet läsa när hela trakten liksom försvinner i ett slukhål, imploderar följande: ”En särskilt mättad tid som räknade alla händelser samtidigt och med lika värde, utan kronologisk ordning. Bakåt och framåt, på en och samma gång. Allt verkade inkapslat.”

Det mesta sker i utkanten av synfältet men när?

Det är ett isolerat samhälle på 50-talet där gårdar gått i arv i generationer Dahlström skriver fram, även om det mesta nu börjar växa igen. Varje gren av släkten allt klenare. Några utsocknes rör sig i åkerkanten, sätter igång skeendet. Från en okänd plats inne i människorna stiger nedärvda, obrukade delar fram, tar över. Något kan ha hänt för hundra år sedan, dränkta barn, kvävda. Tiden har liksom hakat upp sig. Det är alltid två minuter till färjans avgång. Någon har slarvat och inte fullföljt processen, nu blir det vårt ansvar, säger orakelkvinnan som ärvt övernaturliga gåvor. Det tar många omläsningar att bena upp Hemmans hela persongalleris förehavanden eller underlåtelser. Det mesta sker i utkanten av synfältet men när?

Det är de frågorna som det nog inte finns svar på: Vem det är som talar från en annan plats i rummet, nej, jag menar tiden. Hur gör man för att höra de gamla ljuden från det rum där man befinner sig?

Det finns en brant trappa, där plötsligt några barn från en annan tid fortfarande ibland tumlar ner.

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen