I gymnastikskor över Alperna: Ekots Alice Petrén i Frankrike

3:10 min

Utrikeskrönika den 2 februari 2018. Frankrike.

Briancon, Franska Alperna, fredag morgon

Polismannen rörde knappt mitt pass när jag räckte över det med ett Bonjour Monsieur i gränskontrollen på Lyons flygplats i onsdags. Vad han såg var en kvinna med läppstift, lite rynkor, en yllekofta och en datorryggsäck. OCH ett EU-pass. Alltså ingen som väckte hans uppmärksamhet.

Frankrike har återinfört gränskontroller, men de utförs slumpmässigt - ibland noga och ibland inte alls. När jag bilade upp genom bergspassen hit till Briancon via Italien viftade de tre poliserna inne i sina varma hytt bara förbi mig och jag kunde ha gömt en hel bunt migranter i bilen om jag hade velat.

Syftet med gränskontrollerna är i första hand att avskräcka utomeuropeiska personer från att komma hit, men fungerar de verkligen avskräckande? Tanken är att många poliser och militärer ska få dem att avstå från att ta sig in i Europa eller för den delen röra sig mellan EU-länder, som ju numera satt tillbaka gränsen mellan sig.

Kontrasten var stark att köra från Lyon med skrikigt vårgröna fält badande i solsken och det som möter mig här i alpvärlden med snödrivor, isgator och dimma.

Briancon är en stad med 12 000 invånare alldeles vid gränsen till Italien, dit det kom under förra året ungefär 187 000 migranter över Medelhavet. De unga afrikanerna, bangladeshierna och syrierna var inte avskräckta av de stora riskerna med att sätta sig i båtar. De är fullt medvetna om farorna, men upplever tydligen inte annan utväg än att fortsätta från det livsfarliga Libyen.

Italien är nu liksom Grekland isolerat med många migranter och stängda gränser norrut. Sedan många år patrullerar fransk polis på tågen på Rivieran så att inga ska kunna komma från Italien. Den nya vägen går här över Alperna. Mitt i smällkalla vintern kommer afrikaner som aldrig tidigare sett snö och vissa pulsar fram i gymnastikskor och utan vantar genom bergspassen. De unga migranterna är inte avskräckta. På andra sidan gränsen i Italien ligger en liten stad med en tågstation. Jag körde in i den, nedtryckt mellan höga bergsväggar, fuktig och dyster. Därifrån finns en väg med raviner och ofta laviner. Andra tar bussen till gränsen och hoppas hitta en bergskant för att slinka igenom. De som har överlevt lastbilsflak i många dygn i öknen i Afrika och beväpnade ligor och slaveri i Libyen upplever kanske inte längre så många spärrar. Det må bära eller brista.

Själv ska jag i kväll följa med räddningsmanskapet som varje dygn ger sig ut i bergen för att se till att ingen fastnar och dör i snön och om det hör ni i en radio nära er i början av nästa vecka.