Ryssland och Putin är inte samma sak: Johanna Melén, Moskva

3:23 min

Utrikeskrönika den 9 februari 2018. Moskva.

Moskva, fredag

I Ryssland finns sedan 90-talet en yrkeskår som går under benämningen ”polittechnolog”, i direkt svensk översättning: "politisk tekniker". I själva verket en slags politisk konsult som är med och utformar ett visst partis eller en viss kandidats valkampanj och politiska strategi.

Den mest kände polittechnologen i Ryssland heter Gleb Pavlovskij. Han har hjälpt både Boris Jeltsin och Vladimir Putin. Fast 2011 tröttnade han. Det var efter beskedet att Vladimir Putin tänkte återkomma som president istället för att låta den mer liberalt sinnade Dmitrij Medvedev sitta en period till på presidentposten.

En sådan som Gleb Pavlovskij vill man gärna träffa. Som varit inne i systemet men som lämnat det och som nu är villig att berätta om hur det i själva verket var.

I går skulle det ske. Ett kort meddelande på Facebook: ”14.30. En halvtimme”. ”Toppen! Var ska vi ses?” Skrev jag tillbaka. Tystnad. En politisk tekniker får man vara slug nog att hitta till själv. Jag lyckades och halkade dit på Moskvas igenfrusna gator där man lika gärna kan slå ihjäl sig på själva isen som på det förrädiska slasket som täcker den.

Var det värt det? Det var det. Jag ska berätta mer senare här i Sveriges radio. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Gleb Pavlovskij var så dyster i sina prognoser att jag till sist frågade om han inte såg någonting positivt i Ryssland just nu. Då höjde Gleb Pavlovskij lite förvånat rösten, tittade på mig bakom sina klotrunda små glasögon och sade: ”Jag anser inte att situationen är dålig. Det är situationen kring makten som är dålig. Men landet lever alltmer frånskilt från makten.

Människor i Ryssland kan leva oberoende av staten”, sa Gleb Pavlovskij. Och så är det. Och har alltid varit. När man talar om Kreml, om den politiska eliten, om makten då talar man inte om Ryssland och om ryssarna.

Man pratar till exempel inte om Aleksej som jag träffade i Gorkijparken igår. Student från Sevastopol, på Krim. Tidigare hade Aleksej ett ukrainskt pass. Nu har han ett ryskt eftersom Krim numera har tagits över av Ryssland. Mellan raderna gick det att förstå att Aleksej hellre hade velat behålla sitt ukrainska pass. Fast sådant pratar man inte högt om, i alla fall inte i Sevastopol. ”Då kan man få på käften”, sa Aleksej.

I presidentvalet snart kommer han troligen inte rösta på Putin. ”Hur länge har han sutttit nu?” Aleksej fick tänka efter och kom fram till att det nog var lite för länge. Fast han var inte så bekymrad heller. Han trivdes bra med studentlivet i Moskva, han såg ljust på framtiden och presidenten, sa Aleksej, ser man ju ändå inte så mycket av.

Ryssarnas förmåga att leva sina egna liv vid sidan av vad som än försiggår i maktboningarna i Moskva har alltid varit god. Och det lär den förbli.